De senaste dagarna har jag varit vad man kan kalla för lite nere. Vi kan kalla det höstdeppig, det som jag tidigare tyckt varit det löjligaste någonsin. Varför blir folk deppiga för att en av årets bästa årstider kommer? Nu är visserligen inte jag den typiska svensken, för jag älskar alla årstider. Och antagligen är min höstdepp helt oberoende årstid. Oavsett anledning så har jag varit nere.
Helst vill jag ha mjuka kläder på kroppen, mysa under täcket och vara ledig. Men så kan det inte vara. Således har jag sysslat med det jag gör bäst, letat fel. Vad är fel i mitt liv som gör mig deppig? Otålig som jag är kan jag inte låta mig vara deppig några dagar utan en ordentlig rannsakan.
Är det för att jag inte dejtar någon speciell? Har under sommaren dejtat en på alla vis härlig kille, men för dryga två veckor sedan bröt vi dejtande och beslutade att vänner kanske är mer rätt väg. Det är ju visserligen tråkigt, speciellt då jag är kramnarkoman och han en utomordentlig kramare, men det borde inte göra mig deppig. Lite öm i hjärtat men inte mer.
Sen var det slut på konkreta ledtrådar. Då får jag söka vidare i arbetslivet, där jag nyss fått en befordran och utvecklas för varje dag som går och har himla roliga kollegor. Märkligt om det skulle göra mig depp. Söker vidare i min fritid som är fylld av fantastiska vänner, härligt socialt umgänge och … Kreativiteten! Var är den?!
Det jag tidigare brann för och som gjorde att tiden omkring mig försvann. Borta! Kreativiteten och inspirationen är puts väck. Jag minns knappt när den drev mig framåt sist. Visst sprudlade det lite på min semester, men inte ska det krävas total ledighet för att det som liksom är jag ska komma till ytan.
Jag har alltså funnit svaret till mitt depp, nu ska det göras handlingsplaner och listor för att finna det som saknas. Ta mig ur vardagen, stänga tv:n, använda båda hjärnhalvorna och göra det som får mig att må bra och vara en gladare person. Helt enkelt starta nya projekt!
