Det var precis vad jag och Jessica gjorde när Louise höll inflyttningsfest.
På KB sprang Jessica runt som sitt superhjälte-alias.
Jag drack Jägermeister med Red Bull tills jag kände mig 24 och dansade mig svettig. Halv fyra gick vi hemåt till tonerna av julsånger från Sebbes mobil och kände oss hiskeligt nöjda med inflyttningskvällen.
Nu är det tredje, eller kanske fjärde gången idag solen är framme. Däremellan har det ösregnat, stormat och haglat. Inatt var det storm, igår en dag fylld av regn och innan dess, det finaste vårväder man kan tänka sig. Nu börjar himlen återigen bli blå, solen smyger sig fram och dagsljuset strålar in i huset. För en halvtimme sedan var allt mörkt, grått och blött. Grannens lilla bjäbbiga hund firar solen med bjäbb-festival. Skall och ylningar om vartannat. Det gör mig lite tokig, för det är inte första gången jag hör den hunden skälla. För det gör den mest hela tiden, en ouppfostrad liten sak som driver mig till vansinne. Annars är det tyst här. I stan är det bilar och grannar som står för de mesta ljuden, dock ingen hund. Det var allt. Jag fortsätter skriva i mitt Red Bull-rus och försöker blocka ljudet av hund-bjäbb.
Sitter med frukostbullar och kaffe och försöker tänka. Hela huvudet snurrar idag. Under natten har jag drömt om operationen, jag är livrädd att den ska ställas in. Håller nämligen på att bli förkyld. Mitt tunga huvud har nu värkt i tre dagar, min andning är ovanligt tung och ögonen kolossalt trötta. Därför låter jag bli att gå ut på promenad i blåsten, har jag köpt Red Bull (mot tröttheten) och gör allt för att hålla mig varm. Så snart vankas varm dusch, pyjamasbyxor och plugg i soffan under täcket. Kanske gör jag en lite för stor grej av det hela, men så får det vara.
Läser om Japan. Jordbävning. Tsunami. Det är verkligen hemskt och jag hoppas att varningar gått ut så det inte slutar som i Thailand. Alltså med dödsantalet. Det är svårt att skydda bilar, bostäder och andra ting. Människorna är det viktigaste. Jag vill bara skrika till de att fly, sätta sig själva i säkerhet och se till att överleva. Mina bekymmer är kanske inte stora i proportion, men likväl jobbiga för mig. Nu får jag får jag filosofera vidare för mig själv och hålla mig frisk. Döhäftiga Sophia med is i magen är som bortblåst och nojjiga lilla nervvraket är framme.