Tvåhundra intelligenta ord kvar

Jag läser och tänker och tänker och skriver, men nu tog det stopp. Jag har tvåhundra intelligenta ord kvar innan jag är klar med dagens uppgift på hemtentan. Jag har all information jag behöver och nu är det upp till min hjärna. Men den verkar tyvärr ha slutat fungera. Jag förstår vad som står i båda böckerna (efter att ha läst samma sak typ tio gånger…) men lyckas inte koppla ihop det lika enkelt som stycket jag jobbade med sist. En enda liten tanke är allt som behövs för att jag ska komma igång, men just nu är allt blankt. Blankt som ett vitt a4 i väntan på en penna. Två tydliga klossar ska bindas samman av ett endaste litet streck, ett streck jag inte lyckas med just nu.

Otroligt frustrerande. Så nu tar jag eftermiddag. Jag kommer inte sluta för dagen, bara ta en paus. Låta huvudet vila framför något dåligt program på tv:n, kanske fila naglarna. Om ett par timmar ska jag skriva tvåhundra intelligenta ord för att imorgon börja läsa om andra teorier.

Sophia 5 år

Sitter här och tjurar lite, tänker: Jag vill inte. Ungefär som om jag vore fem år. Om jag verkligen gjorde så när jag var fem får mina föräldrar berätta för mig. Jag vill hävda att jag var världens bästa/snällaste/gladaste unge (sanningen ligger nog närmare ett busigt litet vilddjur).

I alla fall så sitter jag här nu och vill inte skriva. Jag var liksom lite taggad (med betoning på lite, just essäuppgiften motiverar mig inte just jättemycket just nu). Har en gammal text jag omarbetar och utökar, ser de skrivna orden och tänker: Här borde jag namedroppa en forskare, eller slänga in ett tjusigt citat, eller kanske beskriva en svår teori. Tror ni jag gör något av det? Inte då! Jag läser vidare och tänker samma sak igen och igen och igen. Jag måste skriva klart denna essä, därför vill jag inte. Precis som en femåring. Alla måsten är tråkiga (trots att de var roliga innan de blev måsten).