Halvvägs genom den drygt sexhundra sidor tjocka boken. Dem har redan börjat dö. Antar att ni hört talas om förbannelsen. I alla fall. I helgen har jag kramat boken mer än någonsin. Så mycket att jag drömmer om dem på natten. Familjen Kennedy har arbetat sig in i mitt undermedvetna. Och mer än halva boken är kvar. Sen har jag en bok till om Bobby och Jackie. Kanske slutar med att jag tror jag är en Kennedy. Tills dess ses vi i drömmarna. Och i boken.
Som en smocka i ansiktet kom tröttheten. Bakslag efter ett par dagars tidig uppgång och ett par dagars jobbande. Gick från pigg och energifylld till dödstrött på två sekunder. Kroppen är mör. Musklerna känns som efter ett uttömmande träningspass. Det enda jag har gjort är att jag har jobbat tre dagar och gjort några killer sit-ups två dagar. Vem vet, jag kanske blir vältränad av att jobba.
Sitter och biter mig i läppen framför datorn nu. Biter mig i läppen eller räcker ut tungan är tecken på koncentration hos mig. Tyvärr så hjälper det inte, för jag lyckas inte tänka en enda vettig tanke. Leker med tanken på sovmorgon imorgon, eller sänggång typ nu. Ligger en ruggigt bra bok i sängen och väntar på mig, men så trött som är lyckas jag nog inte ens ta mig igenom två sidor ens. Och någon nytta här gör jag ju inte. Svamlar mest…