Idag vaknade jag tröttare än vad jag somnade igår. Det bästa sättet att råda bot på obotlig trötthet är att ignorera den. Powerwalk stod på schemat. På med shorts och tröja, håret åkte upp i en knut och linserna förenade sig med hornhinnan. Så var det dags för strumporna. Jag hör mig själv resonera mig fram till att det vore onödigt att slösa ett par rena strumpor på en timmes powerwalk. Jag styr stegen mot smutskorgen och hittar ett par strumpor värdiga att svettas i den närmsta timmen. Jag förstår fortfarande inte min handling eller mitt resonemang. Jag är förbryllad över mitt eget beteende. Nästan så jag skäms.