Efter en liten bilkö kom jag hem till min far en timme senare än beräknat. Innanför dörren låg en hög med post och väntade på mig. Posten fick vänta, jag hade viktigare ärenden i sikte. Låsa upp min mobil. Eftersom jag tydligen inte kunde min PIN-kod så låstes telefonen och ropade efter PUK-koden. Jag stängde nämligen aldrig av telefonen på flyget till Visby och klarade mig därför hela veckan. På vägen hem tänkte jag vara duktig och blev sittandes med en låst telefon. Plötsligt var jag tillbaka på 90-talet. I alla fall ett par timmar. Nu är jag tillbaka med en fungerande telefon och en PIN-kod jag faktiskt kan, just nu i alla fall. Nu ska jag öppna post, lär ta en timme eller två och kuvertsprättare är ett måste.