När det gäller publicering av namn, ansikte och annan information om misstänkta brottslingar så tycker jag att det är omöjligt att sätta bestämda gränser och regler. Det bör istället bedömas från fall till fall. Problemet är att följderna är svåra att förutspå.

När Anna Lindh blev mördad hängdes fel person ut i pressen. Vi fick veta allt om den så kallade ”34-åringen”, allt utom hans namn och ansikte. Det hade ingen betydelse, många listade ut vem han var och han gick själv ut i en intervju och berättade hur dåligt han mådde av alla anklagelser.

När den så kallade ”bussmannen” blev uthängd med bild i media, så gav det bra resultat som resulterade i ett gripande och även en häktning. Men vad hade hänt om det varit fel person på bilden?

Det handlar om stor försiktighet, ska man publicera uppgifter som gör att oskyldiga får hela livet vänt uppochner? Nej, det ska man inte. Ska man publicera uppgifter som gör att våldtäktsmän, pedofiler, mördare och andra kriminella blir gripna? Ja, det borde man göra. Men HUR ska man veta om den misstänkte är oskyldig eller ej? Det kan man inte.

Det är en hårfin linje och det är omöjligt att göra rätt alltid. Om man aldrig skulle publicera, hade Sverige haft fler brottslingar som aldrig åkt fast. Viss publicering leder till tips som gör polisen arbete lättare. Eller rent ut sagt möjligt. Polisen är i många fall beroende av allmänhetens hjälp.

Den stora frågan är publicera eller inte publicera? Hur mycket information ska publiceras? Försiktighet tycker jag är det viktigaste. Jag säger ja till publicering, MEN det får inte gå för långt. Ansikten, arbetsplats och andra avslöjande detaljer bör uteslutas. Även att noggrant poängtera att personen endast är misstänkt och inget annat är viktigt vid ett eventuellt publicerande.