I morse möttes jag, liksom er, av en världsnyhet. Usama Bin Ladin är död. Det är fakta. På Facebook, Twitter och i tidningar syns människor som firar. Det gör mig illamående. Man firar inte en annan människas död. Usama Bin Ladin må ha gjort vidriga saker och att de drabbade känner sig lättade och till och med glada är självklart. Att gå ut på gatorna och fira, uppdatera sin status med glädjerop och glada smileys gör att det kryper i hela kroppen på mig.

Usama Bin Ladin hade många söner och många anhängare. Det är säkert många som är villiga att ta hans plats som ledare. Al Qaida försvinner inte med Bin Ladins död. Istället sitter de i sorg för att deras ledare är död och ser när världen firar det de sörjer. Ni som firar strör salt i såren, motiverar till hämnd.

Att fira någon annans död är vidrigt. Oavsett hur hemska saker människan gjort. Jag känner för första gången någonsin oro för en ny attack. Det är inte Bin Ladins död som skapar oron det är firandet av den.