På söndagspromenaden tog jag och mamma turen runt kyrkan. Hälsade på mormor, pratade om gamla yrkestitlar på gravarna och avslutade med att hälsa på morfar (mormor och morfar var skilda och morfar ligger med sin fru och mormor minglar med hela gänget i minneslunden, dock finns de båda i Falsterbo). Både jag och mamsen gillar att strosa runt och läsa på gravar, knäpp vana men sådan mor sådan dotter…
Igår satt jag i ett baksäte med ett fång rosor i famnen. I framsätet satt min bror och svägerska.
Rosorna skulle till kyrkogården, här till mormor i minneslunden där vi tände ett ljus också.
Här ligger morfar och hans fru i ett hav av kärlek. För visst ser det ut så med alla kransar och ljus?! Våra blommor är precis utanför bilden, det där med fotografi kanske inte är min starkaste sida. Men ljuset ser ni i alla fall. Sen åkte vi hem till pappa och åt den godaste älgragun.
Jag anser att jobbiga barn är föräldrarnas fel. I alla fall deras ansvar, det är antagligen något i uppfostran som inte fungerar (om det bara inte är en fas, vilket tycks vara mest hela tiden om man får tro mammor, men vad vet jag som är barnalös). Jag vill inte lägga mig i andras föräldraskap, alla gör sitt bästa och det är svårt att se sin egen familj från ett annat perspektiv än sitt eget. Alla jag känner med barn älskar sina barn mer än något, gör sitt allra bästa och skulle göra allt för sina barn.
Alla får göra som de vill med sina barn MEN att låta sina barn använda en kyrkogård som lekplats då tappar jag mitt medlidande. Ja, det är hemskt och alldeles fruktansvärt att flickan dog, men vad gjorde föräldrarna?! Hade jag sett ett barn leka på min morfars gravplats hade jag blivit totalt rasande och slängt ungen därifrån. Hade jag själv klättrat på en gravsten som barn hade jag snabbare än kvickt blivit utslängd från kyrkogården. Vad gjorde flickans föräldrar när hon använde gravstenar som klätterställning?
Jag förstår att det är viktigt att gravstenarna sitter fast. Men att tidningarna verkar lägga skulden på kyrkan och staten är för mig rent absurt. Det handlar om respekt mot gravplatsen, något föräldrarna bör ha lärt sin åttaåriga flicka. I min värld bär föräldrarna ansvaret (om någon tvunget ska pekas ut som ansvarig) för den tragiska olyckan, inte staten eller kyrkan.