April, april

Idag tänkte jag ha sovmorgon, men blev snuvad på den av min granne som smällde i dörren. Herregud, vad den kvinnan gör mig nervös! Har aldrig varit med om någon som smäller i dörrar som hon eller så ofta! Flera gånger i timmen springer hon i sin dörr och jag undrar så vad hon håller på med dagarna i ända. Egentligen inte min business att bry mig om, men fundera får man.

Idag blir en bra fredag. Man får luras och jag ska träffa underbara tjejer. Först ska att-göra-listan betas av. För där finns typ en miljon sysslor och ärenden idag. Humöret är på topp och jag är som en virvelvind.

Att dräpa eller inte

Först trodde jag det var en tillfällighet. Sedan tänkte jag dräpa den. Men så tänkte jag på konsekvenserna. Det kunde knappats vara hundens fel heller. Dräpa ägarna känns lite väl drastiskt. Och de konsekvenserna är garanterat värre än konsekvenserna för hunddråp och inte skulle jag slippa skallen för det. Det kan tyckas lustigt speciellt då hunden antagligen är oskyldig medan ägarna har hela skulden.

Inte är det på någon nivå rätt att hunden skäller flera timmar varje dag.
Speciellt inte rätt mot hunden. Undrar varför den skäller. Vad det är som gör att den varje kväll fyller sina små lungor med luft för att sedan på högsta nivå skrika ut sin klagan? Vad är det den vill ha sagt?

Mina känslor har förvandlats från hat till sympati. Plötsligt vill jag hjälpa. Kanske ge ägarna ett medlemskap i brukshundsklubben och köra dem dit en gång i veckan för att de ska lära sig ta hand om sin hund. Kanske vore det bäst att dräpa hunden, för att den ska sluta lida. Och sedan svartlista ägarna från alla kennlar i hela världen. Men jag är för feg för att göra något. Istället sitter jag här och lyssnar på hunden som skäller och får ont i hjärtat av skallen som aldrig tar slut.

Det var nog lika bra

Hade tv:n igång ett tag igår när jag pluggade. Just när jag bläddrade förbi tv4 såg jag att Björn Ranelid skulle dansa. Jag som har utsett Ranelid till min drömgranne och därmed hejjar lite extra på honom var ju bara tvungen att titta. Han bjöd på sig själv och på många skratt. Taktkänslan är inte hans starka sida. Såg nyss på Aftonbladet att han åkte ur programmet senare under kvällen. Det var nog lika bra så. Någon dansstjärna är han inte. Jag föredrar att lyssna på honom när han han pratar och fantisera om att bo i ett litet hus bredvid hans.

Tänk er själva att ha Björn Ranelid som granne. Gå ut för att hämta posten, möta Ranelid och få höra några ljuva meningar. Eller kanske ha en grillkväll med grannen. Sitta halva natten och dricka vin och filosofera på dikt. Det är vad jag drömmer om ibland.