För ett par dagar sedan röt min väninna till om att jag ’bara satt med mobilen’. Tack detsamma röt jag tillbaka. Just då hade hon inte mobilen eftersom vi var i Danmark och där har jag fri surf, men inte hon – men annars alltså, jag har ju både sett det och irriterat mig på det.
Igår lämnade jag in min telefon på lagning efter att ha gjort en säkerhetskopia på den, efter några timmar tar jag fram min gamla telefon och ska bara uppdatera den med den nya säkerhetskopian. När det var klart ser jag att telefonen ser exakt ut som den gjorde 2012-09-13, den dag jag kopierade telefonen till datorn för att sedan fabriksåterställa den och istället använda min nya telefon. Panik! En alldeles urlöjlig panik. Vad har egentligen gått förlorat? Ett gäng bilder, anteckningar om allt mellan himmel och jord att använda till senare tillfällen, kalendern, sms – dvs saker som är störigt att bli av med, men inget livsviktigt. Likaväl ville jag slänga ut både dator och telefon från fönstret på fjärde våningen när det står ’senaste säkerhetskopian för Sophias iPhone 2012-09-13’.
Jag vaknade i morse förundrad över min egen reaktion. Vad har jag – och många med mig – egentligen för förhållande till min telefon? Visst finns det ett slags liv där; konversationer, kontakter, vänner, minnen osv men mitt liv kan väl inte definieras av innehållet i min telefon?
Jag har ett kärleksförhållande med min telefon. Den typen av förhållande där man inte vill vara ifrån varandra. Den typen av förhållande som ger ungdomar nackproblem, stressmage och förslitningar i tummen. Den typen av förhållande där vi inte litar på att det hörs när den kallar utan hela tiden kontrollerar om den sagt något nytt. Vi ser det inte själva när vårt förhållande blir ett slags beroende. Jag ser inte mitt egna användande som ett problem, jag kan se att mina vänner ibland hellre umgås med någon via telefonen än med den som sitter mittemot. Jag gör säkert likadant. När blir vårt kärleksförhållande ett beroende som gör att vi hellre lever i apparnas värld än i den värld som sker precis framför ögonen på oss?
’Jag kan sluta när som helst, jag vill bara inte’ eller som vi telefonberoende skulle sagt ’ jag kan lämna den hemma, jag vill bara inte’. Både jag, mina vänner och alldeles för många svenskar borde se över sitt användande, hur umgås vi egentligen? Och hur påvekar vårt telefonanvändande oss själva och vår omgivning?
En kollega hjälpte mig att hitta min förlorade säkerhetskopia och nu saknas bara telefonen som är på lagning sen kan jag börja lämna den hemma för telefonavvänjning.
