I femton år har jag undrat om jag kommer få ett bra liv trots att mina föräldrar är skilda. Nejdå, det har jag såklart inte gjort. Att mina föräldrar är skilda har ingen betydelse, det kanske till och med är bra. Jag har gamla skolkamrater vars föräldrar kämpat för att hålla ihop på grund av barnen, de barnen är betydligt mer trasiga idag än jag någonsin varit.

Däremot så möts jag rätt ofta av fördomar. Precis som DN skriver så tror människor att man som skilsmässobarn har en trasig och ärrad själ. Sluta tro så jäkla mycket! Den vanligaste fördomen jag stött på är att jag inte skulle tro på en kärnfamilj. Jag tror på kärnfamiljen, jag tror däremot inte att den skapas när man är 20. I dag är vi inte mogna, vuxna människor förrän vi närmar oss 30. Då har vi vuxit klart inombords. Då är vi redo.

Jag har haft en kärleksfull, trygg och stabil uppväxt trots en skilsmässa vid en rätt ung och känslig ålder. Jag har blivit mentalt stark, enveten och självständig. Samtidigt som jag älskar att umgås med mina vänner och vårdar mina relationer ömt.

Det bästa av allt är att jag fått lära känna mina föräldrar som två olika individer, som de människor de faktiskt är. Inte bara sett de som mamma och pappa, mina föräldrar. Jag får se de både lyckliga och ledsna, se mer än vad jag tror många andra får med sina föräldrar. Mina föräldrar är även mina vänner och precis som hos andra vänner uppskattar man både deras bra och dåliga sidor.

Att skilsmässobarn möts av fördomar är helt absurt. Visst var det en jobbig händelse i mitt liv och visst har det påverkat mitt sätt att se på förhållanden, men det behöver inte vara negativt, snarare tvärtom. Jag vill lära mina barn allt jag kan och vet, utan att låta de vara en del av en skilsmässa. Jag må vara petig när det gäller killar, men det finns en anledning, varför skulle jag vilja utsätta mina barn för en skilsmässa?