Jag önskar jag imponerade på andra människor. Inte så att jag vore dyrkad och idoliserad, men jag vill vara imponerande. Jag är inte imponerande. Jag sörjer inte detta faktum, men jag funderar på hur jag gör för att bli det. Jag borde bli bäst på något, eller i alla fall jäkligt bra. Kanske lite mer vältränad, gladare eller möjligen mer bitter?
Man möter så otroligt mycket människor och inser att de är bäst. Jag är endast en… nej, jag vet inte vad jag är. Men jag imponerar inte på mig själv i alla fall.
Hörru, nu ljög du allt….
Du e ju tjejen som inte bryr sig om vad folk tycker….
Du gick till skolan barfota, varför jo du hade skoskav
Du gick till skolan (när vi var i tonåren då allt man hade på sig granskades nooga) i gummistövlar, varför jo det regnade
Du har köpt en lgh i Malmö utan att egentligen veta helt hundra vad du ska göra till hösten, varför för att du ville det
Du blev inte brun, så du färga håret svart, pierca tungan, köpte en svart läderrock, varför tja varför inte det var ju snyggt (då)
Du tar livet ska inte säga en klackspark, för det gör du inte, du tar det med en SOPHIASPARK, varför jo för att du e du!!
Du är en SOPHIA.
Ja, du har rätt. Men jag imponerar inte på mig själv så som jag imponeras av andra och deras kunskap, men det är kanske bra det annars vore jag nog lite väl kaxig…