Jag har i många år trott att jag är en stabil person som är mer rationell än emotionell. Att min hjärna styr och inte hjärtat. Men det är så jävla fel! Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen. Inte den typen av känslomänniska som gråter för allt och inget, för gråta gör jag rätt sällan.

Jag gör bara det jag vill och känner för. Och tänker jag efter har jag alltid gjort så. De största besluten i mitt liv har jag tagit på impuls, för att jag känt för det. Jag gillar att jag inte grubblar över att flytta 60 mil utan bara gör det. Vill jag byta karriär så gör jag det. Vill jag ändra riktning i mitt liv så göra jag det. Förutsatt att jag känner för det! Men även de små sakerna styrs av känsla. Om jag vill ha en kram till exempel. Klippa av mig håret. Eller om jag vill sms:a någon något gör jag det. Och fasar för svaret…

Jag blir som en trotsig tonåring när någon säger vad jag borde göra, känna och tycka. Och i ren trots vill jag tvärtom oavsett om jag egentligen vill det eller inte. Jag är ganska lättprovocerad och går igång på alla möjliga sätt vid provokation, till mångas underhållning. Vänner och bekanta har nog alla fått höra en och annan bitchig kommentar som jag sedan fått lite dåligt samvete över. Jag är inte ostabil, jag bara reagerar!

Jag har säkert hundra projekt på gång samtidigt. Ett halsband som ska göras, kuddar som ska sys, lägenhet som ska möbleras om i, garderob som ska omorganiseras. Det rensas och fixas och inhandlas och göras om. De flesta projekt blir aldrig klara. Målet är sällan att färdigställa utan bara testa och få se idén bli realitet även om tyget till kuddarna inte är igensydda på ena sidan. Men det gör inget, för jag känner ju inte för att göra klart!

I många fall är jag faktiskt den rationella och låter hjärnan styra. Som när mina vänner har problem, då står jag där stadig och kommer med rationella råd. Eller på jobbet, där kan jag inte göra som jag känner jämt.

Oavsett vad så är jag himla glad över att jag är jag!