Jag var ledig i fredags och eftersom flyget inte gick förrän på eftermiddagen tog jag lite sovmorgon. Jag unnade mig en lång dusch med diverse krämer som doftar fantastiskt gott. Tar god tid på mig innan underkläderna till slut åker på. Plockar fram min tajta (och ganska korta) trikåklänning som ska bäras under resan tillsammans med supertjocka strumpbyxor och tjock kofta. Då ringer det på dörren.

Snabbt försöker jag slänga på mig fodralet till klänning, drar precis ner tyget över rumpan när jag öppnar med handduksturbanen fortfarande på huvudet. Där står ordförande tillsammans med en målare för att se över det sista efter stambytet. Vi konstaterade snabbt vad som skulle göras och de gick igen. Ett par minuter senare (när jag hunnit få av handduksturbanen från huvudet, men inte fått på mig mer kläder) knackar målaren som inte kan vara äldre än 21 år nervöst på med målarburken i handen.

Jag: (Lite för glad i den märkbart obekväma situationen, önskar jag hade strumbyxorna iaf…) Hej, kom in! Ursäkta röran, jag flyger till Tokyo idag så det är lite packningskaos.

Han: (Undviker att se på min kropp som tydligt saknar alla kläder och fnittar fram generat) Ingen fara, du spelar ju bra musik.