Efter ett tag som singel, kanske för lång tid i vissas ögon, men ska jag vara ärlig så är singellivet oftast rätt härligt. Jag behöver inte äta middag varje kväll eller diska varje dag. Jag kan prutta när jag vill och ingen ifrågasätter varför det finns skor över hela lägenheten.
I alla fall så har jag ju självklart funderat på vad som är fel på mig. Efter noga granskning är det inte så mycket fel på just mig. Och antagligen är det inte så mycket fel på killarna jag dejtat heller. Men någonstans går det snett. Visst kan det vara så att jag inte träffat rätt, eller att jag ratat de bästa exemplaren. Antagligen så vill jag bara ha den jag inte kan få. Tröttsamt beteende kanske, men en rolig jakt (trots att jag verkar förlora ständigt).
Just det felet! Jag är bra på att ragga/bli uppraggad. Lyckas hålla killens intresse tillräckligt för att han vill veta mer och träffa mig mer än en gång och behålla kontakten med mig. Jag är också väldigt bra på att vara flickvän. Problemet är ju det mittemellan. Att efter uppraggningen bibehålla intresset hos objektet (sorry för ordvalet killar) så att jag får visa upp mina fantastiska kunskaper som flickvän.
Tro inte jag är en bitter singel. Nejdå, mest är jag fascinerad över hur människor agerar mot varandra och mina egna svagheter jag inte lyckats förbättra. Mitt singelliv är jag himla nöjd med, jag kan ju dansa naken i vardagsrummet utan att bli ifrågasatt av någon som tycker det är ett märkligt beteende.
Låter som något de flesta singlar tänker på :) Att bibehålla intresset är minsann inte lätt, men plötsligt dyker det upp någon som man faktiskt orkar intressera sig för. Förmodligen inte någon man hade tänkt sig dock ;) det fantastiska är att hitta någon som man faktiskt kan visa sina ”singelbeteenden” för utan att bli ifrågasatt! Men ta vara på singellivet, det är precis som du säger – rätt härligt :)
Jag tycker jag känner igen det, så funkar det tydligen men det är skönt ibland att vara singel – och ibland inte ;-)