Det var då jag hade föreläsning idag. En timme och 45 minuter enligt schema. Det var en gästföreläsare vi hade, någon författare. Efter lite information från vår vanliga lärare började killen prata vid 10.30. Efter två minuter slutade jag lyssna. Killen bredvid mig smaskade på ett tuggummi, tre tjejer snett framför satt och fotade sig själva och fnissade hysteriskt högt. Jag satt och skrev. Lyssnade lite sporadiskt. Ibland sa han intressanta saker, däremot inget som jag kommer ha nytta av. Jag vill inte skriva en bok utan bokstaven e. Jag vill inte skriva om Strindbergs böcker genom att sätta alla ord i bokstavsordning. Det är inte min grej. Så jag skrev om min bok. Den jag vill skriva. Min idé finns nu i punktform i ett anteckningsblock.

11.00 fick vi paus. Tio minuter. De fnittrande tjejerna gick hem. Killen spottade ut sitt tuggummi. Min bok i punktform var klar. Bestämde mig för att lyssna när lektionen återupptogs 11.10. Det var som att tiden gick baklänges. Det han sa var ganska intressant, eller kunde varit. Han pratade med samma tonläge i nästan två timmar. Ingen kan finna det intressant. Ingen kan finna den orken att lyssna på ett och samma tonfall i två timmar. Jag tittade på studenterna runt omkring mig istället.

11.45 frågar författaren om vi har några frågor. En dold glädje sprids inom mig, vi kommer få sluta tidigare. Men det fanns frågor. Typ två, sen fortsatte han prata ändå. 12.00 börjar alla skruva lite på sig, packa ihop sina saker, ta på sig jackor, några lämnar salen. 12.05 blir han tyst, en snabb applåd och jag lämnar salen tillsammans med mina klasskamrater. Undrar om han verkligen var klar då, eller tolkade vi en konstpaus som slut?