Jag gillar midsommar, men precis som nyår finns det gott om förväntningar. Förväntningar om hur det ska firas, med vilka, aktiviteter, mat, alkoholintag och så vidare. I år var jag bjuden hem till några vänner, som bara ett par dagar innan flyttat in i sitt nya radhus (som jag fullkomligt älskar och blev genast avundsjuk på ungefär allt). Det som fick mig att må lite dåligt över hela midsommarfirandet var deltagarna. Inte så mycket personerna i sig, det är väldigt fina vänner som jag verkligen tycker om att umgås med (två par med vars en 1,5-åring), utan vad sammansättningen av människor fick mig att känna.

Högtider är inte singlarnas tid. Det får mig att plötsligt känna mig ensam. Känna en saknad av något jag inte har, alltså kille och barn. Som från ingenstans växer en tomhet inom mig och jag vältrar i självömkan. Ett väldigt osexigt tillstånd, dom jag tror det mest yttrar sig i ett slags passivitet och viss tystnad. Men jag svalde min självömkan, lät tomheten få finnas och gjorde mig redo för firandet.

Med kransen på huvudet spenderades dagen med promenad längs ribban (huset ligger alltså tio minuter från stranden). En del bus med de små, väldigt god mat, Bolibompa, trevligt sällskap, härlig stämning, jordgubbar och ett avslutande kvällsbad i en magisk, rosa solnedgång. Det blev alltså en alldeles utmärkt midsommar som fick all min ensamhet att suddas bort.