Igår fick jag ett sms från min gamla ordförande. Hon tipsade om ett jobb hon tyckte passade mig. Jag blev självklart glad och kollade  genast upp mer information. Idag när jag skickat iväg min ansökan skickar jag ett sms och tackar för tipset. Som svar fick jag att hon direkt ringde upp den ansvariga (som hon känner) och rekommenderat mig. Och jag känner en sådan tacksamhet så det finns inte. Det betyder inte att uppdraget är mitt, absolut inte, men denna osjälviska handling knockar mig.

Jag är van vid att slå mig fram, känna hopplöshet, en i mängden. Världen och livet är hårt. Så gör någon detta för mig. Vi är inte nära, vi jobbade ihop under ett år. Hade mycket trevligt när vi sågs, jobbade bra ihop, men ringer inte och snackar skit i timmar om våra liv. Hon vinner ingenting på att göra detta för mig. Det är en snällhet man tyvärr inte ser så ofta. Tack Anna för att du gjorde min dag lite gladare!