Arbetsförmedlingen är en synnerligen deprimerande plats. Eftersom jag vet sedan tidigare vad som sker och vilka människor som är där valde jag att inte sticka ut. Jag tog på mig jeans, gympadojjor, var osminkad och hade en mössa på huvudet. Mössan var för att det är kallt ute och det behövdes extra värme till min vårjacka, men ändå.
Kände ändå att jag inte riktigt platsade, men var ju tvungen att vara där. Att vara arbetssökande är inte alltid uppiggande. Fick, efter tjugo minuters väntan, träffa en handledare. Han var väldigt trevlig och eftersom mina uppgifter redan finns hos arbetsförmedlingen skulle han bara klicka lite och återinskriva mig. Så efter ett par minuter med lite småpratande tittar han på mig och säger: Du behöver egentligen ingen handledare va?!
Jag hann säga ett par meningar om min taktik för att söka jobb, hur jag tänker och vad jag gjort så kliar han sig i huvudet och säger att han måste ju sätta en handledare på mig, men att jag verkar självgående. Visst har han rätt, arbetsförmedlingen kan nog inte göra så mycket för mig. Däremot måste jag ju vara inskriven för att få möjlighet till a-kassa. Då säger han skrattandes: Vilket jävla system det är i Sverige.