Idag, som några andra dagar i vinter, tog jag bussen till skolan. Det kanske inte behövdes då snön är borta och det går alldeles utmärkt att cykla. Bussen är, som många andra dagar, full. Jag ställer mig nära en stolpe att hålla i. Redan vid andra hållplatsen efter min får jag plats att sitta. Ytterligare två hållplatser bort kliver en man på. Det finns nu rätt många lediga sittplatser i bussen, han väljer sig att sitta bredvid mig.

Mannen ser sliten ut, som att han haft ett hårt liv. Kanske har han inget hem, fastnat i missbruk eller har någon annan störning i livet. Han sätter sig ner, ser åt mitt håll och säger Hej. Jag hälsar tillbaka. Dörrarna till bussen stängs och då känner jag doften. Hans doft. En doft av smuts, gammal alkohol, cigarettröken som fastnat i kläderna och doften av illa skött hygien. Jag vill inte längre andas. Vänder huvudet mot fönstret och tar så få andetag som möjligt. Hans arm nuddar vid min och jag ryser i hela kroppen av obehag.

Så får jag dåligt samvete. Det är ju vidrigt att jag reagerar såhär när jag möter en annan människa. Att jag dömer honom för hans utseende och doft. Att jag helst av allt vill fly. Vi är lika mycket främlingar för varandra, han som hälsade så artigt och jag som avvisade och dömde. Han verkade ju harmlös och har säkert en spännande livshistoria att berätta. Så kliver han av bussen. Jag tar ett djupt andetag av frisk luft och lättnad.