Vi tränar och dietar för helt fel orsaker, vilket jag själv faktiskt förstod för bara några månader sedan när det blev slängt i mitt ansikte. Min rygg gav upp, kollapsade, och jag kunde inte göra mycket. Jag klarade knappt att tvätta mitt eget hår, än mindre diska, handla mat, städa, plocka upp en tröja från golvet och att jobba var vidrigt. Jag kan fortfarande inte göra så mycket själv men jag är starkare nu och på bättringsvägen, sakta men säkert. Även om jag inte kan byta glödlampan i taket, bädda sängen, gå ner med tvätten eller handla mer än fem lättare saker på Ica åt gången, så är jag mycket bättre. Det är tack vare träning!

Min sjukgymnast slängde in mig i gymmet, gav mig några enkla övningar och jag kände mig mest löjlig där jag stod och lyfte 0,5 kilo och stönade för att det var så tungt som om en frisk person lyfte 20. Sakta har jag kunnat öka vikter, repetitioner och lägga till nya övningar. Sakta har jag klarat av att börja diska min egen kaffekopp utan att grimasera av obehag och smärta. Sakta har jag blivit bättre. Jag har fortfarande ont hela tiden, i varje rörelse, i varje vilostund, men glädjen över att klara av att tvätta mitt eget hår är större än smärtan.

Jag förstår nu att jag måste träna för att vara frisk. För att min kropp ska orka mitt liv. Orka jobba, orka dansa halva natten, orka tvätta min egen smutstvätt, orka leva i den takt jag vill. Tidigare har jag tränat för att bli smalare, tajtare, få magrutor, vara snygg i bikini. Nu tränar jag för att bli frisk, för att få vara frisk, för att ta hand om mig själv och för att ta hand om min kropp. Det är därför alla borde träna, inte för bikinin och strandens skull och definitivt inte för någon annans skull.