Pratade just med världens bästa pappa. Han hade varit hos tandläkaren idag, då kom det fram att det nog var sex år sedan jag var hos tandläkaren sist (förutom förra sommaren, men då var det för inflammerat tandkött och akuttid och inte en enda sekund ägnades åt resten av tänderna). Pappa föreslog att jag skulle gå till hans tandläkare, en ung trevlig kille som hade plats för nya patienter. Jag sa att jag fick vänta tills jag skaffat ett jobb, sedan kommer jag ha pengar till att gå till tandläkaren. Men pappa tycker att tänder är viktiga och sa då att han bjuder mig på ett tandläkarbesök. Hur snällt är inte det?! Jag har ju inte ens ont i tänderna.