Jag har under flera år av mitt liv förträngt och dolt mina känslor. Nästan aldrig gråtit till filmer, aldrig sagt om något gjort mig ledsen, behållit allt för mig själv i en liten låda. Har tyckt att det varit lite olustigt när andra visat sina känslor. Jag har alltid försökt tänka rationellt och har en logisk förklaring till det mesta. Under min uppväxt har jag lärt mig att detta är det rätta sättet, inte prata om känslor, problem och andra jobbiga saker.

De senaste åren har jag förstått att det bästa sättet inte är att dölja utan visa. Kanske inte visa allt, men en del. Jag har lärt mig att känna. Lärt mig att våga känna. För det är otroligt läskigt med känslor. Jag har blivit ledsen, jag vågar gråta till en film, jag vågar berätta att jag känner. Jag hatar att vara sårbar, men tvingar mig själv till att bli det. Jag har lärt mig massor. Jag har lärt mig att det är fantastiskt skönt att dela med sig av sina känslor, både bra och dåliga. Jag har också lärt mig att berätta om mina känslor gör mig mer sårbar och gör att jag lätt mår sämre.

Livet har blivit mer som en berg och dalbana, känslomässigt. Jag vet inte om jag gillar det eller inte. På ett sätt är det mycket bättre, för topparna är mycket högre. Dalarna är kanske inte djupare, men de känns värre när man faller från den höga toppen. Att berätta att något gjort mig ledsen och då göra den personen arg, känns inte bra. Att berätta att något gjort mig glad och då göra den personen glad känns fantastiskt.

Jag vill bara alla väl och numer är jag mån om att även jag ska må bra. Jag mår inte bra av att göra andra ledsna och arga, men jag mår bra av att vara ärlig och säga vad jag tycker, tänker och känner. Jag är absolut ingen förebild gällande känslor, jag är endast en lärling som försöker förstå. Jag kanske säger för mycket på fel sätt vid fel tillfälle. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska dela med mig av. En sak vet jag i alla fall, hur ont en känsla än gör så är den bättre än ingen alls.