Jag försvann också men ingen ringde polisen på 80-talet

Jag läser om flickan i Örebro som försvann idag. Det visade sig att hon var hon en kompis och lekte och mådde alldeles utmärkt. Under tiden letade polisen efter flickan.

Jag försvann en gång. Okej det hände nog mer än en gång. En gång försvann jag så mycket på ett köpcentrum att jag fick gå till informationen och be dom ropa efter min mamma, stackarn var alldeles skräckslagen medan jag var lugn, jag visste ju var jag var och kände mig inte så försvunnen.

En sommardag var jag ute och lekte. Ja, vi lekte utan större tillsyn i vårt lugna bostadsområde, alla tog hand om allas ungar och skrek man tillräckligt högt var det alltid någon som kom. Just denna dag lekte jag ensam, eller så var på väg från en kompis när jag såg att Bengt flyttade in. Jag berättade för Bengt att mamma visste var jag var och så hängde jag hos gubben när han packade upp. Vi pratade om viktiga saker i en liten flickas liv och tittade på alla hans spännande saker.

Under tiden jag skaffade en ny kompis var mamma säkert halvt panikslagen. Hon gick säkert ett par varv i området och ropade, men ingen hörde henne speciellt inte jag. Efter ett par timmar återförenades vi. Om det var Bengt och jag som kom överens om att det var dags för mig att gå hem eller om det var mamma som ropade så vi hörde kommer jag inte ihåg. Men mammas suck av lättnad som snart övergick till en föreläsning om hur viktigt det är att berätta var jag är någonstans kommer jag ihåg mycket väl.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *