Ställde klockan för att gå ut och powerwalka med Jessie. Eftersom det regnade sköt vi fram promenaden en dryg halvtimme och jag fick jobbat lite. En timme och 20 minuter var vi ute och svettades och snackade massa skit. Sen hem, äta frukost vid lunchtid och färdigställde recensionen + bilder. Och nu är jag helt slut. Vill liksom bara vila lite innan jag börjar jobba med nästa recension (eller krönikan, essän och allt vad det nu är jag ska göra). Då blir jag glad att jag jobbar hemma, för jag kan liksom vila en timme på eftermiddagen.

I söndags låg jag vi och snackade lite i väntan på frukostpizzan. Så säger Mari att jag är knasig (eller var det lusig kanske…). Och genast får hon medhåll från en halvsovandes Roni: Haha, jaa… En riktig lustigkurre. Är jag så lustig att det är värt att ta sig ur en halvsovandes sinnesro för att hålla med om hur himla lustig jag är?! Fast hellre lustig än tråkig, så jag klagar inte, ville bara säga.