Igår sköts det med pistoler i Malmö. Mitt på gatan under eftermiddagen. Skottdrama, uppgörelse, kalla det vad du vill. Jag hörde allt.

Igår kom Jessica och mötte upp mig där jag satt och skrev på ett café. Efter en kaffe och lite skitsnack beslutade vi oss för att gå vidare mot Möllan. Vi hamnade tillslut på Ölcaféets uteservering och fortsatte med skitsnacket, jag tog ett glas vin, Jessie fortsatte med kaffet. Av någon händelse sitter vi och pratar om skottlossning. Hur ”vanligt” det är i Malmö, men att vi ändå är trygga då det oftast är maffia, gäng och andra skumma kretsar som leker med vapen. Det är inga galenpannor som skjuter på allt och inget, det finns oftast ett mål med skottlossningen. Nu säger jag inte att det är rätt, jag bara konstaterar att så är fallet.

Vi släpper ämnet när vi ser Guds gåva till kvinnorna gå förbi. Okej, han behövde klippa håret och byta byxor men hur känslig får man vara?! Då hör vi tre smällar, tittar på varandra och kommer överens om att det var snorungar med smällare. För inte kunde det vara pistoler, vi hade ju just pratat om det och… Nej, smällare var det vi hörde. Mellan oss och ”smällarna” var det en hundrastgård och ett skjul/byggnad en sönderklottrad liten sak, så vi såg inget. Vi hörde hur upprörda och skrämda hundarna blev, såg några stå och upprört prata i telefon, personal från butiker sticka ut huvudet genom dörrar för att se efter vad som hänt.

Kort därefter hör och ser vi polisbilar köra förbi med blåljus. Då var det verkligen ingen skottlossning, då borde ju ambulansen komma och polisen borde stanna vid brottsplatsen, eller? Vi såg inga pistoler och inga inblandade personer bara tumult runtomkring. Så kom det en tjej till uteserveringen och satte sig vid bordet bredvid där en kille satt och väntade på henne. Hon hade sett allt. Hon hade stått tio meter ifrån. Hon hade sett gängen springa åt olika håll, de skadade hoppa blödande in i bilar som körde iväg.

När jag kommer hem läser jag på Sydsvenskan att det var ett rånförsök. Tyckte att det lät konstigt. Vem avväpnade rånarna? Varför blev rånarna själva skjutna med sina egna vapen? Och varför berättade kvinnan om två gäng som sprang iväg? Några timmar senare uppdaterades alla artiklar och det står nu skrivet om gänguppgörelsen eller vad det nu kallas för denna gången. Det hela var väldigt odramatiskt mitt i kaoset. Men numera så vet jag hur pistolskott låter och min och Jessies diskussion några minuter före skotten, ja… låt oss säga att vi hade rätt, det rör sig bara om uppgörelser.

I tisdags kom jag som vanligt till tågstationen i Karlstad. Till min besvikelse var mitt tåg ersatt av buss fram till Säffle, därefter tåg igen. Jaha, suck och stön. Klättrade upp på bussen och hamnade på första parkett. Längst fram strax ovanför huvudet på chauffören. Det var med skräckblandad förtjusning jag såg bussen vingla, köra om bilar och andra potentiella katastrofsituationer. Så höjer jag blicken och får då se min första livslevande vilda älg.

En älgkalv som korkat nog verkade vilja ta sig över viltstängslet och ut på vägen. Jag har aldrig påstått att älgar ska vara intelligenta djur, vilket även bevisades nu. Ett leende spred sig över hela mitt ansikte. Jag ville studsa av glädje och påpeka för alla att jag sett min första älg. Jag lät bli, jag satt där och log triumferande istället. I efterhand har jag insett att mitt första möte med en vild älg var väldigt odramatiskt och kanske inget att skryta med. Det var snarare en rätt banal och trivial händelse, inget att dokumentera för framtiden, inget att minnas. Mitt första möte med en vild älg blev inte som jag tänkt mig, stundens glädje är sedan länge borta. Trots det så var det en första. MIN första.

Alltså dagen är slut. Något som definitivt inte är slut är mitt näs/halskli och snor, vilket verkar eskalera då jag kliver in i mammas hus och blir ännu värre när jag ligger i sängen här. Är jag allergisk mot mammas hus?! Det vore lite sorgligt kan jag tycka.

Det har varit två händelserika dagar. Igår såg jag min första vilda, livs levande älg och idag har jag varit mitt i ett skottdrama. Okej, inte mitt i, men nära. Mycket nära. Lovar att berätta mer om dessa två stora händelserna i mitt liv, men inte nu. För nu ska jag däcka i den säng som jag antagligen är allergisk mot.

Att utföra handlingen att våldta är gratis. Att bli våldtagen är också gratis. Just då, under de hemska minuterna spenderas inte en enda krona. Men vad händer sen? För kvinnan är det sjukhusbesök, kanske terapi, en ständig rädsla, polisanmälan, förhör och känslan av att aldrig kunna lita på en man. Att konstant återuppleva våldtäkten, det kostar inget. För kvinnan är mycket av effekterna gratis. I pengar räknat. I livskvalité och psykiskt välmående räknat står våldsdådet henne dyrt. Det ekonomiska täcks av staten.

Våldtäktsmannen då? Förhoppningsvis blir han anmäld och dömd. Mörkertalet är skrämmande högt. Hans ekonomiska förlust blir antagligen skadestånd och rättegångskostnader. Har vi riktig tur får han fängelse. Ja, det är tur för oss andra kvinnor i landet. Det är otur för hela svenska folket, då det är våra skattepengar som betalar för hans fängelse, hans uppehälle i flera år framöver.

Jag betalar gladeligen för att kvinnan ska må bra igen. Jag har däremot inget intresse av att betala för mannens omkostnader några år framöver. I DN står det idag att en våldtäkt där mannen inte ens blivit dömd kostar samhället miljoner. I de värsta och dyraste fallen (om man nu kan räkna detta i pengar) kostar en våldtäkt samhället 10 miljoner. Det finns inte en enda våldtäktsman som stannar upp och tänker efter att denna våldtäkten kommer kosta samhället 5 miljoner, så jag låter bli. Jag är helt övertygad om att det inte är kostnaden i kronor för samhället som driver en man till våldtäkt.

Jag ifrågasätter inte undersökningen. Den förstår jag. Jag inser att det är nyttigt att mäta våldtäkter på nya sätt. Det är viktigt att poängtera andra aspekter än känslor, speciellt om man vill nå politikerna som sitter på resurserna. Men vad har det för betydelse vad våldtäkten kostar samhället egentligen? Lägg inte resurser på att ta reda på vad våldtäkter kostar, lägg resurserna på att förhindra våldtäkter och ta hand om de utsatta kvinnorna. Vad hjälper en utredning de offer som redan finns, hur tröstar en utredning?

Sitter på ett mysigt café i Malmö och borde jobba. Med betoning på borde. Efter morgonens möte, dagens lunch och framförallt efter lägenhetsvisningen nyss snurrar tankarna i rasande fart och fokus på jobb är långt borta. Jag längtar tills jag flyttar ner, men har alldeles för få dagar kvar i Karlstad. Jag längtar och saknar, undrar, planerar och klurar. Det hjälper att tänka. Några konkreta lösningar kommer jag inte fram till, men tankarna blir någorlunda sorterade och framförallt så blir de tänkta. Och nu borde det, som sagt, jobbas…

Idag ska jag dra runt i Malmö som ett annat löst patrask. På schemat står möte, lunch med pappa, lägenhetsvisning och häng med Jessie. Däremellan lite butiker och förhoppningsvis ett mysigt fik där datorn får åka upp så jag får jobbat lite. Snorigast i stan är jag också, garanterat tröttast också, men inte tusan klagar jag. Eller?! Nu ska jag rusa till bussen i regnet och rusket.

På den där lilla halvön befinner jag mig nu. För er som inte vet det, så är det där jag är född och uppväxt också. Jag är alltså hemma hos mamma ett par dagar nu. Detta ljuva sommarparadis vars skönhet jag blivit blind för. Antar att det blir så när man bor någonstans länge. Man ser sig inte om och njuter utan bara stressar vidare i sin vardag. Ni kan se på bilden (om ni anstränger er) vad jag är uppväxt med. Havet inom cykelavstånd, vita sandstränder och mycket natur. Den vita fjongen längst ner på bilden är Måkläppen. Där bor alla sälar, men man får bara gå dit ibland för att inte störa djuren. Det kryllar av naturreservat här nere. Jag ska kanske utforska min hemstad lite närmre i sommar. Njuta av allt jag missade eller tog för givet när jag bodde här.

Åker ner mot Malmö om några timmar. Innan dess ska här diskas, håret ska färgas, väskan ska packas och.. ja, ni vet, alltid mycket som ska göras i sista stund. Allt ska göras i sista stund. Därför gillar jag att resa på morgonen. Då hinner jag fixa på kvällen, sova och sen kliva upp och bara resa. Nu har jag sparat allt fixande till idag, vilket jag plötsligt känner mig stressad över. Lika bra att sätta igång antar jag…

Det kommer inte många intellektuella tankar härifrån idag. Trots att jag sov en timme är jag fortfarande dödstrött. Det blir inte mycket gjort här och utanför står det bilar i kö. Jag tror inte det är för att de gillar att köa utanför balen som är på Nöjesfabriken idag. Från bilarna hörs tonerna av Markoolios bästa sommarhits, dansband och lite Rednex. Jag sitter här och gluttar ut som den nyfikna lilla kvinna jag vuxit upp till att bli.

Vill förresten passa på att tacka er för alla fina kommentarer. Eller inte. Inte en enda kommentar fick jag, trots att jag bad om det. Vore jag inte så trött skulle jag skälla lite på er, men nu höjer jag fingret, ger er en bitch-blick och säger skäms.

Nu är jag äntligen hemma efter nästan 3 timmar på sjukhuset. En sån maskin som är på bilden har kollat min insida idag. Dock en maskin utan leksaker, gosedjur och klistermärken. Fick både dricka kontrastvätska och fick det inskjutet i blodet. Så jäkla obehagligt! Hoppas min insida gjorde sitt bästa för att blir snygg på bild för fy vad jag mår. Jag är svettig, varm, kall, yr, men framförallt trött. Så nu blir det soffan ett tag, innan jag orkar ta tag i dagen. Sova it is!