I tisdags kom jag som vanligt till tågstationen i Karlstad. Till min besvikelse var mitt tåg ersatt av buss fram till Säffle, därefter tåg igen. Jaha, suck och stön. Klättrade upp på bussen och hamnade på första parkett. Längst fram strax ovanför huvudet på chauffören. Det var med skräckblandad förtjusning jag såg bussen vingla, köra om bilar och andra potentiella katastrofsituationer. Så höjer jag blicken och får då se min första livslevande vilda älg.

En älgkalv som korkat nog verkade vilja ta sig över viltstängslet och ut på vägen. Jag har aldrig påstått att älgar ska vara intelligenta djur, vilket även bevisades nu. Ett leende spred sig över hela mitt ansikte. Jag ville studsa av glädje och påpeka för alla att jag sett min första älg. Jag lät bli, jag satt där och log triumferande istället. I efterhand har jag insett att mitt första möte med en vild älg var väldigt odramatiskt och kanske inget att skryta med. Det var snarare en rätt banal och trivial händelse, inget att dokumentera för framtiden, inget att minnas. Mitt första möte med en vild älg blev inte som jag tänkt mig, stundens glädje är sedan länge borta. Trots det så var det en första. MIN första.