Flugsvampen i min hals var streptokocker, det tycker inte jag är kul. Får väl stanna hemma isolerad några dagar. Förutom ett besök till apoteket i eftermiddag. Jahapp, vad gör man nu när man är sjuk? Jag känner mig ju inte så sjuk… Sköterskan sa vila, men det säger dom alla. Har nog aldrig besökt en läkarmottagning utan att någon säger till mig att vila och ta det lugnt. Ska nog sluta låta bloggen vara en sjukdomsblogg, som den varit den senaste veckan. Kanske inte så kul för er att läsa om. Lovar att skriva om annat.

Skulle precis stänga ner datorn och somna från något dåligt tv-program när grannen ovanför verkar har hittat en boll. Och för första gången i sitt liv insett hur roligt det är att studsa med bollen i golvet. Toppenkul för han, enormt störande tycker jag. Nästa lägenhet blir en vindsvåning tror jag.

Tittade just i min hals lite, smygdoktor som jag är… Min hals såg ut som en flugsvamp. Svullen, knallröd och vitprickig. Ser rätt roligt ut, men känns inte så roligt. Detta betyder ofta halsfluss, vilket jag totalt ignorerar. Jag tror på en 12-timmars bugg som nu hållt på ett dygn. Det värsta är ju att det gör ont. Led mig igenom min måltid, bestående av mackor, förut och fasar inför nästa… Fast jag känner mig rätt pigg, så blir nog en promenad med Anna om ett tag, lite frisk luft har ju ingen dött av.

Just det! Jag håller på att jobba undan det sista i skolan, trots omotivation. Så jag kan sätta igång med mina nya planer snart. Hoppas bara allt går som jag vill och hoppas =)

”Journalism’s first obligation is to the truth” och ”Its first loyalty is to citizens” är Bill Kovach och Tom Rosenstiels första två punkter av nio om god journalistik. Dessa två citat skull jag vilja kalla för drömmar. Det är drömmar som aldrig har varit sanna och aldrig kommer bli sanna.

Ser man historiskt så var det propaganda från diverse politiska partier som spreds. Vilket är kvar i dagens media. Alla vet vilken tidning som är blå och vilken som är röd. I dessa tidningar ser man rätt olika innehåll. Många nyheter är lika, men skrivna på helt olika sätt. Så vems sanning är det vi läser om i gammelmedia egentligen? Oavsett vad du läser, var du läser det eller vem som skrivit det, en journalist eller en privatperson så är det fortfarande en människa som står bakom. Det är en människa med åsikter, med chefer, med problem, en människa precis som du och jag. Det finns alltså en sanningsproblematik redan i gammelmedia, den media som många av oss ser som den som skriver sanning.

I den nya median görs det plats för mer åsikter, rykten och hörsägen. Detta är också sanning, den som skriver, skriver sin sanning. Det är i allra högsta grad subjektivt och inte journalistiska texter, men sanning, det är det.

När det gäller lojaliteten mot invånarna är det också något som kan ifrågasättas. Som journalist har du en chef att svara till, en person som driver ett företag, som måste göra vinst. För att skapa så stor vinst som möjligt så krävs försäljning. Vad är det då som säljer? Jo, det är skvaller och skandaler. Skulle samhällsfrågor och politiska frågor pryda löpsedlarna dagligen, skulle antagligen försäljningssiffrorna sjunka. Så var finns lojaliteten hos journalisten?

En nyttjare av ny media, till exempel en bloggare, har ingen chef att svara till. Däremot är kommentarer och antalet läsare viktiga element och det måste finnas en lojalitet till läsarna. En blogg är till en början din egen, du skriver om det du vill, när du vill, men desto större den blir desto mer krävs anpassning till läsarna. Lojalitet är svårt att diskutera då det krävs ömsesidig lojalitet. Läsarna måste vara lojala liksom tidningen. Det är inget som fungerar åt ett håll, det gäller både ny media och gammelmedia.

Den nya tekniken har öppnat dörrarna för fler sanningar, nu är det upp till användarna och läsarna att nyttja tekniken på rätt sätt. Gammelmedia och ny media kompletterar varandra, de konkurrerar inte. Det krävs helt enkelt bara mer av oss läsare.

Jag skriver, raderar och skriver igen. Får inte ihop något värt att läsa. Huvudet värker, halsen har fördubblats i storlek och jag är trött. Lyckas inte riktigt formulera några vettiga tankar, än mindre vettigt skolarbete. Jag försöker, men har varken ork, motivation eller inspiration. Aja, jag kämpar vidare. Har i alla fall lyckats göra lite beställningar till S.E.R.O. idag, tre stycken för att vara exakt, två kvar innan jag kan bocka av på min att-göra-lista. Ska kämpa på lite till idag, vill ju faktiskt bli klar med skolan så jag kan satsa på mina nya äventyr.

På grund av sjukdom och andra, sedan länge planerade, åtaganden finns här inget blogginlägg till journalistiken just nu. Det kommer så fort jag får en möjlighet att fortsätta arbeta med texten. Nu ska jag sova, efter knappt tre timmars sömn inatt och en fullspäckad dag är denna kropp och knopp slut, satsar på en åttatimmarsnatt innan arbetet med verksamhetsplan 2010 fortsätter.

Nu sitter jag i Stockholm på kontoret, har spenderat förmiddagen (förutom några tidiga timmar på tåget) med att diskutera verksamhetsplanen för 2010. Detta är ett arbete som kommer pågå fram till lördag lunch. Vi sitter alltså fyra tjejer i ett konferensrum, inlåsta och bara diskuterar viktiga saker inför kommande år. Jag har fått lite paus nu och ska jobba med skolinlämningen ett tag.

Vi käkade lunch på ett indiskt ställe. Det luktas. Hatar doften av matos, blir klädbyte, dusch och en överdos av parfym så fort jag når hotellet.

Jag är förresten urusel på det där med biljard…

Jag vet att detta kan uppfattas lite tragiskt, men idag är första gången 2010 jag tar mig ur mjukisarna. Glasögonen har åkt av och linserna in, sminket på och snart ska mjukisarna bytas ut mot lite vettigare kläder. För idag ska nämligen Anna, Paulina, Nicke och jag äta på Happy Kitchen för att sedan spela biljard. Ska bli roooligt. Jag är visserligen skitdålig på biljard och får helt förlita mig på min partner. Just nu försöker jag packa väskan, alltid lika svårt att veta vad jag vill ha på mig tre dagar framåt.

Mina två texter går det lite sisådär med, den ena börjar ta form fast det är mycket kvar. Den andra, med deadline imorgon går det lite trögare med. Undrar när jag skulle ha tid imorgon att skriva. Usch, är nog dumt att vara social idag, men har inte varit det på snart en vecka och Paulina är här från Finland och hälsar på och Anna har jag inte sett sen innan jul. Får försöka skriva senare ikväll och imorgon på tåget. Har nog tid imorgon på kvällen också. Det löser sig alltid, ni ska allt se att jag är i tid. Inatt var jag ju pigg och vaken till klockan halv tre, jag var väldigt oproduktiv men det kanske ändras inatt… Oj! Nu får jag sätta fart.

Ytterligare en röd dag. Är det bara jag, men är det inte lite tröttsamt nu? Aja, sak samma. Jag har bestämt mig för att ignorera tröttheten och förkylningen och ska idag skriva tills fingrarna blöder. Sen bör jag städa, men packa, det ska jag definitivt göra. För tåget imorgon går 06.39. Bara det är lite lustigt, förut så gick samma tåg 06.38, varför byta tid med en minut? Hur som, nu är det dags för mig att börja skriva men först ta på mig ytterligare en tröja, halsduk och tjockstrumpor, för jäklar vad kallt det är här…

Idag är jag så trött, vill inget annat än att sova. Håller hur som på att tvätta idag, tar på krafterna en dag som denna, fylld av trötthet, kyla, snor och annat som hör förkylning till. Har försökt få tag på min kirurg idag, men de har fortfarande jul och nyår, så får testa en annan dag igen. Jag ska försöka samla ihop lite tankar till en debattartikel, känns inte så motiverande just nu, trots att jag fått välja ämne och att det är på riktigt, kanske. Måste ju också samla mina tankar kring ett skolblogginlägg som måste skrivas imorgon eftersom torsdagen är vigd åt annat. Mitt i allt detta ska jag också försöka tömma landets rörigaste dator på saker jag inte vet var de finns. Inte vilka saker det är heller för den delen. Det värsta är att mitt i allt detta förmår jag mig inte till att göra mer än att ligga på soffan och vila. Hm, kanske delar med mig av något annat än sjukdomstankar senare om jag får någon sådan dvs. Nu ropar tvätten på mig…