Jag funderar väldigt mycket på min framtid. Jag vill skriva, kunna leva på ordet. Att starta eget och skriva känns helt rätt. Men ibland sköljer en våg av tvivel och osäkerhet över mig. Jag vet vart jag vill. Jag vet ungefär hur jag ska ta mig dit. Mitt huvud är fullt av men, tänk om och tvivel. Jag vet att vägen är lång. Att det krävs väldigt mycket av mig. Just nu känns målet svårt att nå och vägen dit inte bara lång utan även snårig och ensam. Att frilansa och att skriva är ett ensamt yrke, det vet jag. Jag vet också att stödet från mina vänner och familj finns, men det fattas något. Det fattas någon som tror, pushar och uppmuntrar, som lyssnar, förstår och stöttar. För jag tvivlar, inte på min egen förmåga, men… jag vet inte riktigt vad jag tvivlar på.

Utöver karriären så är jag förvirrad över var jag ska bo. På ett sätt vill jag inget hellre än att flytta hem till Malmö, på ett annat sätt vill jag inget hellre än att stanna i Karlstad. Just nu finns ingen ekonomisk möjlighet för mig att flytta till Malmö. Karriärsmässigt har jag kontakter här. Jag har min extrafamilj här. Jag har haft mitt liv här i 4,5 år.

Jag är inte orolig för framtiden. Jag vet att jag kommer få en bra karriär, trivas vart jag än bestämmer mig för att bo och hitta någon att dela livet med. Jag ser fram emot resan till graven och tänker njuta av den, men ibland undrar jag…

Jag har under flera år av mitt liv förträngt och dolt mina känslor. Nästan aldrig gråtit till filmer, aldrig sagt om något gjort mig ledsen, behållit allt för mig själv i en liten låda. Har tyckt att det varit lite olustigt när andra visat sina känslor. Jag har alltid försökt tänka rationellt och har en logisk förklaring till det mesta. Under min uppväxt har jag lärt mig att detta är det rätta sättet, inte prata om känslor, problem och andra jobbiga saker.

De senaste åren har jag förstått att det bästa sättet inte är att dölja utan visa. Kanske inte visa allt, men en del. Jag har lärt mig att känna. Lärt mig att våga känna. För det är otroligt läskigt med känslor. Jag har blivit ledsen, jag vågar gråta till en film, jag vågar berätta att jag känner. Jag hatar att vara sårbar, men tvingar mig själv till att bli det. Jag har lärt mig massor. Jag har lärt mig att det är fantastiskt skönt att dela med sig av sina känslor, både bra och dåliga. Jag har också lärt mig att berätta om mina känslor gör mig mer sårbar och gör att jag lätt mår sämre.

Livet har blivit mer som en berg och dalbana, känslomässigt. Jag vet inte om jag gillar det eller inte. På ett sätt är det mycket bättre, för topparna är mycket högre. Dalarna är kanske inte djupare, men de känns värre när man faller från den höga toppen. Att berätta att något gjort mig ledsen och då göra den personen arg, känns inte bra. Att berätta att något gjort mig glad och då göra den personen glad känns fantastiskt.

Jag vill bara alla väl och numer är jag mån om att även jag ska må bra. Jag mår inte bra av att göra andra ledsna och arga, men jag mår bra av att vara ärlig och säga vad jag tycker, tänker och känner. Jag är absolut ingen förebild gällande känslor, jag är endast en lärling som försöker förstå. Jag kanske säger för mycket på fel sätt vid fel tillfälle. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska dela med mig av. En sak vet jag i alla fall, hur ont en känsla än gör så är den bättre än ingen alls.

Har varit på arbetsförmedlingen idag. Jag vill söka starta-eget-bidrag. Kan man tycka inte är så svårt, men oj så fel jag hade. Först fick jag skriva in mig, fylla ett litet utrymme i en databas med all slags konstig info om mig. Sedan fick jag prata med en tjej om all konstig info. Jag ställde massor med frågor om starta-eget-bidrag och annat inom samma område. Jag fick konsekvent svaret – Jag vet inte, vi har en starta-eget-kurs den 12 februari du kan gå på.

Blev i alla fall bokad in på ett möte med någon arbetsförmedlare till den 15 februari. Det är tre veckor tills dess. Då undrade jag om arbetsförmedlaren kan hjälpa mig med mina starta eget frågor. Nej, det kunde hon antagligen inte. Däremot kunde hon boka in mig på ett möte med någon av de två som jobbar med starta eget i hela länet.

Plötsligt upptäckte tjejen att de yrken jag vill jobba med inte tillhör arbetsförmedlingen, så egentligen får jag inte skriva in mig där. De yrkena tillhör tydligen arbetsförmedlingen kultur. Kändes bra att veta att jag blir diskriminerad av en myndighet på grund av mina intressen och framtidsambitioner. Detta ledde till att all konstig info jag så duktigt angett i början blev raderat och plötsligt söker jag jobb som servitris bara för att söka något så att jag ska få träffa arbetsförmedlaren som kan boka in mig till starta-eget killarna.

Sedan frågar hon mig om A-kassa. Nej, det har jag ju inte, funkar inte riktigt ihop med det jag tror på eller satsar på. Men alfakassa kan jag ju få. Då säger tjejen på arbetsförmedlingen att det är en annan myndighet som är kända för att vara vääääldigt långsamma. Det är väl rätt allmän kunskap att alfakassan är långsam, men menar hon att arbetsförmedlingen är snabbare och mer serviceinriktad då?! Tur är det väl att jag inte bryr mig om deras regler och allmänt onödiga och krångliga system utan precis mailat starta-eget killarna direkt.

Denna morgonen har spenderats snoozandes mellan åtta och nio, sedan väntade en lång dusch, färgning av ögonbryn, klippning av naglar osv… Nu sitter jag här i ett par för stora trosor och funderar på vad dagen kommer erbjuda. Tråkig tvätt står på schemat så jag slipper stora trosor ett tag. Annars är jag lite kluven mellan att jobba och att plugga. Vill nog helst fika. Är på ett sjukligt fikahumör idag.

Sett vilket fint halsband jag har? Okej, bilden är urkass. fick i alla fall det av mina sötaste i lördags i födelsepresent. En tjej som heter Helena Berggren som designat och här kan ni se mer vad hon gjort.

Det är två personer som gjort min dag lite bättre. Två killar jag inte vet mycket mer om än namnen. Dessa två har läst min artikel i Nwt och sedan letat rätt på mig. En på Facebook och en här på bloggen. Två, för mig helt okända personer, har letat rätt på mig bara för att säga att de tyckte om det jag skrev. Det är en helt fantastisk känsla, som får mig att känna mig ännu mer säker på mitt val för framtiden. För några kanske det är bara två personer, men för mig är det hela två. Tack snälla ni för att ni gjort mig så glad idag.

Nu är jag hemma igen, äntligen! Vet ni hur himla kallt det är ute och hur dåligt klädd jag var? Vart ju hos frissan. Är väldans nöjd. Bilden ger inte alls färgen rättvisa. Två andra frisörer på salongen kom fram och delade med sig av massor med beröm till färgen. Hur mina blåa ögon poppade av det röda håret och de ville veta färgblandning och gud vet icke vad mer de sa…

Röd i håret och blå på magen. Efter frissan styrdes stegen mot sjukhuset, bussen mot sjukhuset dvs.. Med en mage full av blå gegga tittades det på min insida. Jag fick en bra känsla av den läkaren, men man vet aldrig. Nu är jag hungrig! Magen säger kurr kurr, tur maten står i micron och jag snart får hugga in. Nu plingade micron om att maten är serverad!

Igår blev det overall och nollning igen. Det var helt okej, jag och Anna höll oss med de vi kände. Är lite för gamla för att orka engagera oss i de nya. Inte så att någon av oss kommer vara kvar en längre tid och jag är ju inte student längre, trots några hemtentor efter mig. Åkte hem rätt tidigt och låg i sängen redan halv tolv. Tog dock ett tag innan jag somnade och fick ännu en natt med kass sömn.

Stephan ringde och väckte mig i morse så jag skulle komma upp och äta. För idag är det dags för ett fjärde ultraljud på fyra månader (nej, jag är inte gravid…). Jag får ju inte äta något på massor med timmar innan så idag lyxade jag till det med frukost-sushi, för nu är det svält resten av dagen. Ska snart iväg till frissan igen. Blev lite tokigt med bokningen igår, så jag hann bara bli klippt. Idag kommer färgen, wohoo!

Fick pengar till att gå till frissan av mamma i födelsedagspresent. Det behövdes och nu är jag på väg. Frisyren kommer nog behållas, är lite taggad för att låta den växa långt. Eller i alla fall längre. Färgen däremot ska förändras. Det blir rött, rött, rött! Om jag inte ångrar mig den närmsta halvtimmen. Känns skönt att komma iväg och bli lite ompysslad.

Idag vill inte mina tankar, känslor och kropp samarbeta, så känner mig lite upp&ner eller ut&in eller kanske båda. Jag är glad men förvirrad. The gang vill att jag följer med på nollning ikväll. Jag vet inte riktigt jag. Blir antagligen tvingad för att jag inte har någon bra anledning till att inte följa med. Problemet är att jag inte vet vad jag vill, med något alls faktiskt. Förvirrat som sagt.

Det viktigaste FN och våra länders regeringar har att göra nu är verkligen alien-frågan. Och alla vi andra – civila – ska ta det lugnt, hålla låg profil, undvika all kontakt med aliens. Viktigt. Bara det jag ville.

Idag hittade jag min debattartikel på Nwt.se. Så då finns den även i papperstidningen idag. Ska gå ner och inhandla tidningen sen. Jag känner mig inte så glad som jag borde, har hittat massor med brister i texten, i argumenten och blir mest nervös över responsen. Fast sånt vänjer man sig kanske vid? Eller så blir jag bättre på att skriva. Nu ska jag fortsätta dagen eller kanske börja… vill ni läsa finner ni artikeln här.