Luften darrade av förväntning. Snart skulle jag och de tusentals personer som samlats i Almedalen få lyssna till statsministerns tal. Först var det uppvärmning. Willie Craaford, Mange Schmidt och nån tjej ingen vet namnet på. De två förstnämnda drog sina gamla hits med hjälp av de två kompanjonerna på scen. Det lät falskt, andfått och det hela var väldigt pinsamt. De avslutade tillsammans med moderaternas kampanjlåt. Den handlade om att flyta, helt okej. Framträdandet var under all kritik, men tur var att en ungdomskör kom upp på scen och hjälpte till i refrängen. En låt som funkar. Man rycks med i refrängen och texten i verserna är tydlig och kampanjig, men ändå som en sommarplåga.

Så var det dags. Reinfeldt äntrar scen. Han njuter av applåderna ett par sekunder innan han börjar sitt tal. Ett välgenomtänkt tal i linje med moderaternas kaxigare kampanj. Humor blandas med allvar och övertygelse. Spontanapplåder som kanske är ett måste avlöses av full koncentration och kommentarer om nyss sagda meningar. Reinfeldt är kaxig till innehållet, men ödmjuk i framförandet. Han berättar om de rödgrönas planerade skattehöjningar, påpekar skillnader mellan blocken och låter publiken inse vilket val som vore det rätta. Allt enligt talets alla konster under den stekande kvällssolen i Almedalen i Visby.