Vaknade halv fem med ett hjärta bultandes likt en kanins. Kippande efter luft försökte jag förstå vad som hänt. En mardröm. Den närmsta timmen gled jag in och ut ur sömnen och mardrömmen. Verklighet och dröm flöt ihop. Var gång jag slöt ögonen tog drömmens värld över. Jag kämpade mig ur sömnen endast för att glida tillbaka dit. Tröttheten var för stark. Halv sex ringde äntligen klockan och jag klev upp, men kan inte släppa mardrömmen. Den ligger och gnager längst bak i mitt medvetande. Jag vill slå mig fri, men den är där och hånar mig. Den fortsätter häckla mig trots jag är vaken. Nu vågar jag inte somna på tåget, tänk om den kommer tillbaka…