Var extra trött ikväll och skulle somna tidigt. Lade mig i sängen med sista avsnittet av Californication, men det var så sorgligt att det omöjligt skulle gå att somna efter och någon fortsättning finns ju inte. Slog på ett sommarprat av Elsa Billgren. Det var också sorgligt om än lyckligt samtidigt.

Då kom krampen. Flera gånger i veckan har jag kramp i ena eller andra foten, ibland i vaden. Idag var det värsta någonsin. Kramp under foten och ovanpå foten och knäveck upp i baksida lår. Samtidigt. Efter tio minuters fruktlöst krampbekämpande grät jag av smärta. Vilket i sig känns dumt då krampen antagligen orsakas av vätskebrist (som jag försökt råda bot på genom två liter vatten både igår och idag, jag har mest blivit kissnödig, torr på tungan och illamående. Imorgon går jag till apoteket och tar reda på vilken brist jag har).

Där sitter jag i min säng och gråter för lite obotlig kramp. Tänker att ambulans nog är lite väl dramatiskt. När jag ändå var igång grät jag allt jag kunde för saker som kanske inte är gråtvärdiga egentligen, men man får passa på. Nu ligger jag här paralyserad av rädsla för mer kramp, med mascarastreck över ansiktet och salta tårar som runnit in i vänstra örat, fortfarande med torr tunga och kvällen börjar sakta närma sig natten.