Sitter här och tjurar lite, tänker: Jag vill inte. Ungefär som om jag vore fem år. Om jag verkligen gjorde så när jag var fem får mina föräldrar berätta för mig. Jag vill hävda att jag var världens bästa/snällaste/gladaste unge (sanningen ligger nog närmare ett busigt litet vilddjur).

I alla fall så sitter jag här nu och vill inte skriva. Jag var liksom lite taggad (med betoning på lite, just essäuppgiften motiverar mig inte just jättemycket just nu). Har en gammal text jag omarbetar och utökar, ser de skrivna orden och tänker: Här borde jag namedroppa en forskare, eller slänga in ett tjusigt citat, eller kanske beskriva en svår teori. Tror ni jag gör något av det? Inte då! Jag läser vidare och tänker samma sak igen och igen och igen. Jag måste skriva klart denna essä, därför vill jag inte. Precis som en femåring. Alla måsten är tråkiga (trots att de var roliga innan de blev måsten).