Jag är på väg mot tåget. Klockan är strax efter sex på morgonen. Det är kallt och halt ute. Luften känns frisk och man känner doften av vår. Snart är den här. Jag tittar upp från isfläckarna på marken och ser en gestalt långt framme. Han är på väg mot mig. När gestalten kommer närmare höjer jag blicken. En solbränd kille, ljusa färger, blå ögon. Jag skulle gissa på att han är minst fem år äldre än mig. Han ser bra ut. Så möts våra blickar. Jag hälsar genom ett blygt leende som genast besvaras. Just när vi passerar varandra stirrar han djupt in i mina ögon. Jag brister ut i ett stort leende och känner hur det pirrar i hela kroppen.

Jag går med snabba steg mellan tåget och tunnelbanan i morgonrusningen. Mellan några pelare i mitten av gången står tre personer som fastfrusna. I deras händer ser jag Vakttornet. Jehovas Vittnen alltså, det förklarar saken. Jag möter en av killarnas blick. Det är som om allt tystnar och tiden stannar för några sekunder. Hans blick tränger genom mig. Jag känner mig naken. Han ser mig och mina innersta hemligheter. Jag sliter min blick från hans och fortsätter med snabba steg mot tunnelbanan.