Jag tittade på melodifestivalen igår, precis som jag gör varje år. Och precis som varje år så blir jag besviken. Tråkiga och dåliga låtar. Förutom Pain of Salvation. Jag är kär. Låten, framförandet, hela arrangemanget. Jag är fast. Och framför allt var killen snygg. Precis så ovårdad, rockig och lagom snygg som jag vill ha dem. Givetvis var han också utrustad med ett par snälla ögon. Jag gillar.

I övrigt så var det ingen av låtarna som föll mig jättemycket i smaken. Vissa vet jag kommer bli riktiga radio och dansgolvhits, andra kommer glömmas bort. Från ett schlagerperspektiv tror jag Ola kommer komma långt. Men sånt kan man aldrig veta. Salem verkar ju himla populär, jag tyckte mest att han lät som han brukar. Jag vill höra något nytt, mäktigt, vackert. Jag vill ha ett gåshudsmoment.

Programledarna får toppbetyg. Kanske för att jag jämför med förra årets katastrof. Dolph är så dålig att han blir bra. Kristin och Måns är bra. De har sina torra skämt, knasiga personligheter och inser båda att det är dåligt, då blir det bra. Att vara programledare för Melodifestivalen känns galet svårt. Underhållande och rolig samtidigt informativ. Det är direktsändning, så några spontaniteter är inte tillåtna, det är svårt att leverera ett väl inövat skämt på ett icke inövat sätt.