Min kaffekokare är söt. Ni vet en sån där pytteliten sak som bara ryms sex koppar, fast då är det mycket små koppar. Den fungerar bra. Alldeles lagom för kaffet blir inte bränt, jag hinner drick upp det innan dess. Även fast den är så himla liten så låter den som om den vore stor. Den låter som om den vore större än en jättestor kaffekokare. Den pustar och frustar och stönar och stånkar. Den den blir tyst så är kaffet klart. Idag lurades den. Den pustade och frustade och stönade och stånkade, sen blev de tyst. Jag blev glad och gjorde mig redo för en snabb tur till köket då den plötsligt börjar pusta och frusta och stöna och stånka igen. Besviket sjönk jag tillbaka på stolen några minuter till. Ifrågasatte hur min trogna lilla vän kan lura mig på det viset. Det var med ledsna steg jag några minuter senare gick och hämtade mitt kaffe.

Bilden har jag lånat från Clas Ohlson, den tidigare ägaren till min kaffekokare