Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul är på många sätt en journalistisk bok. Den skildrar kriget, men huvudsakligen familjen i Afghanistan. Hennes objektivitet, faktaåtergivning och ärlighet skapar en journalistisk bok, men hennes berättarskicklighet skapar en skönlitterär bok. Jag sugs in i berättelserna.

Frågan är vad boken klassas som? Måste man verkligen sätta stämpel på en bok och lägga den i ett fack? Hade Åsne släppt en journalistisk bok, hade den nog inte sålt så bra, hade det varit ren fiktion hade den inte heller sålt så bra. Det som gör boken så bra är att hon skriver journalistiken på ett litterärt sätt. Det är hennes språk, inte genren eller innehållet som gör boken.

Fördelar med denna typen av journalistik är för mig djupet. Jag får möjlighet att komma djupare in på en händelse, nästan lära känna. Jag får en förståelse, en insyn jag aldrig skulle haft chansen till annars. Nackdelar med den litterära journalistiken är sanningshalten och källor. Det finns inget som helst krav på att texten ska vara 100% sann. I inledningen skriver Åsne att hon skriver i en litterär form, men grunden är självupplevda händelser eller det hon fått återberättat. Hon befinner sig i en för henne ovan situation som genererar starka känslor, hur kan då objektiviteten hos henne som journalist garanteras?

Varför läser du boken? Vissa läser den i skönlitterärt syfte, andra i journalistiskt syfte. Boken blir vad läsaren gör den till. Det är andra gången jag läser boken, första gången till en kurs i skolan då jag studerade innehållet. Nu tillät jag mig att njuta av språket istället. Och jag upplevde två olika böcker. Journalistiken blir fiktion när läsaren låter den. Det går inte att sätta en allmän stämpel på boken, det är upp till varje läsare.