Jag är den som älskar vintern. Den som fortfarande jublar över snön när de sista stackars snöflingorna faller i mars. Den som pepprar vänner och bekanta med information om hur bra vintern (och alla andra årstider) är. Men i år har det ändrats. Kanske för att det bara varit höst och vår, endast två dagar med snö och allt har färgats grått. Kanske för att jag drömmer om varmare klimat och nya äventyr. Kanske har jag bara slutat gilla vintern.

Jag drömmer inte om nya äventyr för att jag inte trivs och mår bra i mitt nyvarande äventyr, för det gör jag. Jag är bara en sån som måste ha drömmar om nya äventyr, få leka med tanken att bo i värmen året om eller vad det för tillfället är som drömmarna innehåller.

Denna nytillkomna obekvämhet med vintern har gjort mig till det närmaste besatt av Sydsvenskan vädersida. Inte för att se temperaturer eller nederbörd utan för att följa soluppgång och solnedgång. Att varje dag se hur många minuter som blir ljusare. Att följa hur solen gått från att vara uppe mindre än åtta timmar om dagen till nu, tio timmar. Det ger lite hopp. Hopp om att det faktiskt blir vår snart, att det blir ljusare och således varmare. Då kanske drömmarna om livet i södra Europa pausas. Tills vidare drömmer jag mig bort när tillfälle ges och googlar på möjliga städer att bo i.