På min väg till tåget går jag just nu förbi hela tre byggen. Med sina manliga byggarbetare. Två av dem har jag passerat varje dag sedan jag började pendla för snart ett år sedan. Det tredje är alldeles nytt och hemma på mitt eget tak. De manliga byggarbetarna är så väldigt stereotypiska och ibland även filmiska; fast inte på det positiva sättet utan på det mansgrisiga sättet. Det har hänt, inte bara en gång, utan två-tre gånger varje månad, att de mangrisiga byggarbetarna stannar upp i sina arbeten och tittar; snarare spanar in när jag går förbi. Man känner deras blickar upp och ner längs kroppen och hur de sedan följer en tills man gått tillräckligt långt ur deras synfält. Det har även hänt att jag blivit visslad på. På ett sätt möjligen lite trevligt med oväntad uppskattning; på ett annat sätt töntigt och stereotypiskt av äckliga mansgrisar som behöver hävda sig framför sina minst lika grisiga kollegor genom att objektifiera en främmande kvinna som går förbi. Det är som att det är okej att vara vidrig i sin flock, att de skulle vara skyddade och deras beteende rättfärdigas. Så är det inte.

I morse började min dag med en vissling från mitt tak. Följt av en obehaglig rysning.