Det började bra…

Det är sant. Jag vaknade glad och full av energi, massor att fixa med idag, en bra vecka att se fram emot. Så säger landstinget att de ska ringa upp. Det har gått fem timmar och de har inte ringt. Så jag ringde tillbaka, fick svar att de har jättemycket att göra så de har inte haft tid. Först blir jag nekad en tid under dagen, med ett löfte att läkaren ska ringa, sen har de inte tid att ringa. När jag återigen påpekar att jag har ont i bröstet och det är tungt att andas, så säger hon ungefär ”jaa, jag förstår att det är jobbigt, men vi har inte haft tid”. Hon säger det i en lilla-gumman ton som mest gör mig förbannad. Så börjar jag fundera på vad det är för fel på de människorna som faktiskt får komma dit och dom som faktiskt blir uppringda. De måste ju vara riktigt sjuka! För om jag inte får komma dit med svårt att andas, som jag kan tycka känns rätt allvarligt, så måste de vara dödssjuka dom som får komma. Fast sen slog det mig att det kanske bara är jag som är egoistisk. Jag kan ju faktiskt andas fortfarande, får ringa igen när jag slutat andas, då kanske jag får komma, för jag ska inte tjata på dom, dom har kanske mycket att göra med alla de som är nästan döda och jag är mer nästan levande än nästan död.

Sen att folk börjar fitta med Skåne-resan i helgen gör inte direkt mitt humör bättre. Jag ser inte problemet, men är kanske lite egoistisk här med. Kan inte hjälpa att det betyder mycket för mig att mina vänner här vill hälsa på mina vänner hemma. Det är jättestort för mig, det kanske de andra inte förstår.

Insåg just att det är dumt att vakna glad, det håller inte i sig sålänge. Bättre att börja dagen där nere och jobba sig uppåt. Idag får jag minnas tillbaka till mina glada två timmar imorse.

Postad i OkategoriseradeTaggar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *