Idag vaknade jag med en känsla av tomhet och saknad. De senaste två veckorna har jag levt utan min vetekudde och jag har stått ut, men idag är saknaden ofantlig. Ni minns kanske att den förlorade livet för två veckor sedan i min micro. Den brann upp helt enkelt. Idag är jag stelare, ömmare och ondare än vanligt. Huvudet pulserar och kroppen kan inte riktigt röra sig så smidigt den borde. Åh, min vetekudde kom och värm/bota min ömma kropp.