Jag läser en del mammabloggar, inte för att jag ska ha barn utan för att det är människorna bakom jag är intresserad av. Hur som så har jag märkt att dessa mammor ofta oroar sig och daltar med barnen. Jag har inte riktigt förstått hela grejen med att leva sitt liv runt barn, men så har jag ju inga egna heller. Idag insåg jag något med denna mammaoro. Jag tycker fortfarande att den är lite knasig och överdriven, men ändrar mig säkert när jag har en egen liten knodd. Mammaoron bygger på kärlek, svårare än så är det inte. Jag har hört ryktas om att det är någon form av instinkt man föds med. Modersinstinkt kallas det. Jag tror att mammaoron aldrig går över. Okej, mamma oroar sig kanske inte över att jag ska trilla och slå mig längre. Däremot så oroar hon sig över att jag har ont i magen, att jag inte har någon inkomst och liknande. Jag tycker det är gulligt.

Min mormor ringde oss varje morgon när jag var liten, för att kolla att allt var okej med oss. Det måste ha varit mammaoron. Då var det inte alls gulligt, vi åt frukost och skulle till skolan och jobb och stressade och då ringer mormor för att snacka. Nu tycker jag det är jättegulligt. Vet dock inte om jag skulle uppskatta att mamma ringde varje morgon. Vet ju att hon är orolig och bryr sig ändå.

Tänkte ge mamma en ny sak att vara lite orolig över. Jag har ont i min näsa. Vet inte vad det beror på men jag har typ sårskorpor i näsan, det kliar och gör ont. Tänk vad jobbigt om det aldrig läker. Tänkte att det var en lagom liten oro inför mammas skidresa, inget allvarligt men tillräckligt för att fundera lite på ibland när hon svischar genom landskapet på sina skidor.