Jag kom nyss hem från stadion. Har kikat fotboll med min bror. Jag är ingen sportkommentator och tänker inte ge er någon analys av matchen. Däremot kan jag delge er resultatet på 1-0 och säga att det var en välförtjänt vinst. MFF dominerade hela matchen och hade förtjänat många fler mål (kan vara lite partisk i denna fråga).

Redan när jag stod utanför stadion och väntade på min bror kändes stämningen. Det var glädje, förväntan och hätskt. Jag kom gående mot en ingång och ser en stadsbuss stanna framför mig. Ut kommer ett helt gäng poliser tätt följt av en busslast av fulla AIK:are. Jag stannar och väntar tills de gått förbi. Jag är faktiskt bara en liten, svag och oskyldig flicka.

Väl på plats ser man AIK klacken mest vara störiga. De slänger ut saker på plan, smäller smällare och tänder sådana där nödraketssaker. Jag förstår att man följer med sitt lag för att stötta och hejja. Jag förstår inte varför man förstör. Ljudnivån stiger. Båda klackarna skriker sina rytmiska ramsor och stämningen går att ta på. Det ryser i hela kroppen på mig. Det är så mäktigt, häftigt och lite skrämmande på något sätt.

Efter matchen hålls AIK klacken kvar. En mycket smart säkerhetslösning. Om det nu hade funkat. För att gå till våra cyklar behöver vi gå förbi den inhägnad där AIK:arna hölls instängda. De står och bankar på stängslet. Poliserna samlas, sätter på sig sina hjälmar och ser lite stressade ut. De viftar bort människor i närheten, en mamma med två barn springer i smått panik därifrån. Klacken skriker och bankar. Polishundarna börjar skälla och ljudet av polishelikoptern kommer närmare. Till slut får klacken upp stängslet.

Jag, som bara är en liten flicka ibland, tar min bror i armen. Jag vågar inte gå förbi. Som storebror måste han vara modig och vi går förbi, fast en bit ifrån. När klacken fått upp stängslet blir de plötsligt tysta. De var inte alls lika kaxiga längre och verkade mest förvånade över att de lyckades få upp stängslet. Polisen stänger in AIK:arna igen och polishästarna kommer fram. Då smäller de en smällare så de stackars hästarna rycker till och blir rädda. Jag är rädd, men kan inte sluta titta. En sak är säker. Jag skäms över andra människor.