Att utföra handlingen att våldta är gratis. Att bli våldtagen är också gratis. Just då, under de hemska minuterna spenderas inte en enda krona. Men vad händer sen? För kvinnan är det sjukhusbesök, kanske terapi, en ständig rädsla, polisanmälan, förhör och känslan av att aldrig kunna lita på en man. Att konstant återuppleva våldtäkten, det kostar inget. För kvinnan är mycket av effekterna gratis. I pengar räknat. I livskvalité och psykiskt välmående räknat står våldsdådet henne dyrt. Det ekonomiska täcks av staten.

Våldtäktsmannen då? Förhoppningsvis blir han anmäld och dömd. Mörkertalet är skrämmande högt. Hans ekonomiska förlust blir antagligen skadestånd och rättegångskostnader. Har vi riktig tur får han fängelse. Ja, det är tur för oss andra kvinnor i landet. Det är otur för hela svenska folket, då det är våra skattepengar som betalar för hans fängelse, hans uppehälle i flera år framöver.

Jag betalar gladeligen för att kvinnan ska må bra igen. Jag har däremot inget intresse av att betala för mannens omkostnader några år framöver. I DN står det idag att en våldtäkt där mannen inte ens blivit dömd kostar samhället miljoner. I de värsta och dyraste fallen (om man nu kan räkna detta i pengar) kostar en våldtäkt samhället 10 miljoner. Det finns inte en enda våldtäktsman som stannar upp och tänker efter att denna våldtäkten kommer kosta samhället 5 miljoner, så jag låter bli. Jag är helt övertygad om att det inte är kostnaden i kronor för samhället som driver en man till våldtäkt.

Jag ifrågasätter inte undersökningen. Den förstår jag. Jag inser att det är nyttigt att mäta våldtäkter på nya sätt. Det är viktigt att poängtera andra aspekter än känslor, speciellt om man vill nå politikerna som sitter på resurserna. Men vad har det för betydelse vad våldtäkten kostar samhället egentligen? Lägg inte resurser på att ta reda på vad våldtäkter kostar, lägg resurserna på att förhindra våldtäkter och ta hand om de utsatta kvinnorna. Vad hjälper en utredning de offer som redan finns, hur tröstar en utredning?