Efter ett litet lätt värmeslag igår drog vi till Landskrona. Metropolen Landskrona. Nej, det var mest en liten byhåla. Det var Landskrona karnevalen (någon som hört talas om den tidigare??) och vi var groupies. Vi gick förbi en scen med världsmusik, kom fel i jazztältet, träffade en ordningsvakt som inte kunde höger och vänster, vilket resulterade i ytterligare en omväg. Tillslut hittade vi Partytältet. Hela 20 kronors inträde fick vi betala och väl inne möts vi av avslutningen av en talangjakt. Det vill säga alla Landskronas pudelrockare (2 stycken) och hela fjortisligan. Vi köpte alkoholhaltiga drycker och ställde oss på betryggande avstånd.

Så kommer första bandet. Artmade. Ett mycket bra band (snygg gitarrist, eller va han basist??). Bra rock, kommer sälja bra om folk börjar lyssna. Tyvärr så var ljudet något av det sämsta jag varit med om. Ljudteknikerna hade nog aldrig varit ljudtekniker tidigare. Efter Artmade kom huvudnumret. Det vi var där för, fjortisarna väntade på Björn Rosenström. The Borderline Saints. Kvällen innan blev jag lovad av trummisen och ena sångaren att det skulle vara det bästa jag någonsin hört. Jag vill inte säga det bästa jag någonsin hört, men helt klart värt tjugan i inträde. Nejrå… Även denna musikupplevelse förstördes av det dåliga ljudet, men helskotta vad bra de var. Över förväntan.

Vi gick innan Björn. Fick slåss för att komma ut ur tältet. Ett partytält med endast ingång, ingen utgång. De korkade arrangörerna hade räknat med att alla ska in och ut samtidigt. Inte visste jag att Björn Rosenström fortfarande var fjortisarnas favorit som om tiden stått stilla sen jag var 14. Efter många armbågar och krosskador tog vi oss ut. Mojito och TP stod på schemat. Jag vann. Eller jag och Erik. Erik svarade på de flesta frågorna, men jag var en mycket stöttande lagkamrat.