Idag känner jag mig gammal. För nÃ¥gra Ã¥r sedan hade gÃ¥rkvällen knappt haft nÃ¥gon pÃ¥verkan pÃ¥ min kropp, men nu… Jag är sliten. Det som skulle vara mat och tvÃ¥ glas vin blev nattklubb och i säng var jag inte förrän klockan fyra imorse. Min telefon dog tidigt under kvällen sÃ¥ nÃ¥gra bilder blev det inte. Kanske bäst sÃ¥. Ett gäng cirka 27-Ã¥ringar som stÃ¥r och dansar pÃ¥ ett dansgolv fyllt av artonÃ¥ringar är kanske inte sÃ¥ kul att se. ArtonÃ¥ringar har liksom en annan energi och ser sÃ¥ pigga och osvettiga ut i jämförelse. De är sÃ¥ hungriga pÃ¥ livet och tycker att det bästa som finns är att dansa och sjunga längst fram pÃ¥ scenen till den lÃ¥ten de gamla aldrig hört. Vi blev glada av nittiotalsmusiken artonÃ¥ringarna inte kunde texten till men artigt dansade med till. Till slut blev vi glada för att den bra musiken byttes till den sämre sÃ¥ vi äntligen kunde sätta oss och vila med en öl. Inte för att ytterligare spä pÃ¥ illusionen av att jag snart är pensionär, men är inte musiken hiskeligt hög?! Mina öron ringer fortfarande efter artonÃ¥ringarnas favoritlÃ¥t, för inte kan den bra musiken skapa obehag i efterhand. Jag sÃ¥g pojkar som inte sÃ¥g ut att vara en dag över femton, mest ville jag ge dem en kram och ta hand om dem sÃ¥ som en mamma tar hand om ett barn. SÃ¥ sent bör de inte vara ute i Malmö och den där ölen är garanterat INTE bra för deras unga kroppar. Jag menar, de växer väl fortfarande?! Men vet ni vad? Fy tusan vad kul jag hade. Det är lätt värt dagens trötthet, huvudvärk och det faktum att kroppen helst vill befinna sig i fosterställning. Och behovet av en flottig hamburgare frÃ¥n valfri snabbmatsrestaurang är inte sÃ¥ himla tokigt, för dagen efter man försökt vara arton för en natt behöver man faktiskt inte vara nyttig. Alls. Ska nog öppna en pÃ¥se chips ocksÃ¥. Om öronen bara vill sluta ringa.