Jepp, nu drar jag igen! Denna gång är det Stockholm som får finbesök. Jag får sällskap av sötaste Sandra. Träffa lite Bobo och Polen ikväll, imorgon lite Pride och förhoppningsvis Martin. Vem vet egentligen vad som händer men i Stockholm händer det i alla fall.
Kass bloggvecka känns det som, eller bara kass överhuvudtaget. Igår var jag kass, idag fortsätter kassheten känns det som.
IgÃ¥r gick jag och käka lunch med Sandra pÃ¥ stan innan jag traskade mot Stephan, stackarn ska passa katten i helgen. Mats kom och vi styrde bilen mot Mats place för lite film. Tur var att jag sprang upp till mig och hämtade medicinen, för den behövdes. Bajsont i bröstet fick jag och svÃ¥rt att andas, kändes som hela jag satt kraftlös i soffan och skakade. Medicinen hjälpte mot andningen efter tvÃ¥ försök, men resten fick bli kvar. Men kände mig ändÃ¥ lite piggare när jag kunde andas ordentligt. När jag väl kom hem sÃ¥ lallade jag runt i lägenheten en timme pratandes i telefon och kände mig sämre. Tog beslutet att lägga pÃ¥ luren och fÃ¥ i mig mat eller saft eller nÃ¥got. Men för sent, kommer in i köket och svimmar. Såå nära, men ändÃ¥…. Ligger kvar pÃ¥ köksgolvet ett tag och försöker ringa en upptagen telefon. Men lyckas i alla fall typ krypa till sängen och lägga mig. Sen ringer jäkeln upp och tvingar mig tillbaka till köket för att fÃ¥ i mig nÃ¥got. Vaknar idag med samma ont i bröstet, svÃ¥rt att andas och yrhet. Now what?!?! Jag ska ju dra till Stockholm idag och träffa Bobo och Robban, gÃ¥ Pride imorgon och sen göra stan osäker pÃ¥ kvällen. Jag vill inte ligga däckad pÃ¥ hotellrummet hela helgen. Hatar att kroppen fittar sig sÃ¥ där. Sen har jag lite ont i armbÃ¥gen ocksÃ¥ :(
Gårdagen blev inte alls som jag planerat. Enda vettiga jag fick gjort var att jag ringde Telenor och Tre och fixade med mina telefoner, så om en vecka har jag bara ETT nummer. Det innebär EN räkning varje månad, EN telefon istället för två att släpa runt på. Livet kommer nog bli liiiiite lättare.
I alla fall. Jag var pÃ¥ väg mot Sandra för att äta lunch när en av telefonerna ringer. Det är Boss. ”Sophia, ska du med till Oslo och ta en öl med Anders?” Givetvis ville jag det, Boss skulle dit i jobb sÃ¥ resan var fri. Fem minuter senare sitter jag i bilen, efter jag försökt fÃ¥ Sandra att förstÃ¥ varför vi inte skulle äta ihop. Trevligt hade jag. Knappt nÃ¥gnsin varit i Norge och Anders har jag inte sett pÃ¥ över ett Ã¥r.
Väl hemma vid elva pÃ¥ kvällen fick jag i mig lite mat när telefonen pep till. Mats och Stephan vill komma upp och ta en öl. Givetvis fÃ¥r de det, sÃ¥ lite kvällssällskap fick jag allt. InsÃ¥g senare att jag glömt köpa kattmat sÃ¥ jag blev väckt ett par gÃ¥nger under natten av en hungrig katt… Men nu har hon mat och snart ska jag fÃ¥ i mig frukost och börja jobba lite.
Idag är det utomhusväder därför tycker jag det känns som en bra idé att sitta inne. Ser fram emot att sitta inne vid mitt skrivbord och titta ut på solen. Det ska bli mysigt. Vill inbilla mig själv att jag trivs bäst här inne, men egentligen så vill jag bara gå ut i parken och lägga mig och läsa och mysa lite med mig själv. Fast så fint väder är det inte idag. Det är inte strandväder, men inte heller inomhus väder. Åh, tänk om jag hade en trädgård att sitta i, då hade jag jobbat ute idag. Balkongen ger inte riktigt samma känsla, speciellt inte då solen inte kommer dit förrän i eftermiddag. Okej, ytterligare ett bittert inlägg. Men jag är inte så bitter, mer än över att det är fint väder just idag när jag ska sitta inne och jobba. Äh, det kanske börjar regna snart ändå.
Sitter så här på kvällskvisten och försöker styra upp mitt liv. Eller min höst och min närmsta framtid. Plan ett, två och tre. Eller något i den stilen blir väl resultatet. Det svåraste med detta är att jag inte riktigt vet vad jag vill. Det finns vissa spridda drömmar, men ibland undrar jag om jag verkligen vågar. Vad är min mening med mitt liv. De flesta drömmar känns så spridda och svåra att kombinera. Undertiden framtiden planeras försöker jag reda ut gamla ofärdiga projekt. Måste kunna känna mig färdig med vissa delar av livet innan jag attackerar nästa. Men just nu är det nog ändå viktigast att säkra min aktivitet och inkomst under hösten. Eller är det viktigare att bli klar med det gamla? Huu, svårt detta.
Ofta trivs jag med ta-det-som-det-kommer mentaliteten, att inte riktigt veta vad som är framför mig. Det känns skönt att inte veta utan att bara köra pÃ¥, testa mig fram och se vad som händer. Men vissa dagar hade tryggheten av att veta vad som händer härnäst kännts skönt. Men en sÃ¥dan trygghet gör mig ocksÃ¥ rädd för att fastna i nÃ¥gon form av trÃ¥kiga rutiner. Splittrad, jag?? aldrig, mitt motto är bara ”jag vet inte”.
En sak vet jag, imorgon ska jag ringa telenor och avsluta ett abonnemang. Bra plan va?! Blir nog ett par mail och ett par telefonsamtal också. Alltså fortsätta organisera mitt oorganiserade liv.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag gör det enkelt för mig. Grym helg i Skåne, trots att vi fattades några. Bjussar på en bildkavalkad.
Nu går jag och hämtar bilen som ska ta mig och pöjkarna ner till Skånelandet. Datorn får stanna hemma, så ses på söndag/måndag. Nu är det drygt sex timmar i en bil med skivor som smurfhits och electric banana band som väntar. Underbart =)
IgÃ¥r började dagen hos farbror doktor, fick reda pÃ¥ att jag har Tietze (om det nu är sÃ¥ det stavas). Det är i alla fall inget farligt, inflammation i brosket vid bröstben/revben, därför jag haft ont i bröstet och svÃ¥rt att andas. Det bästa av allt är att det gÃ¥r över av sig själv, inga mediciner, bara lite obehag ett tag. PÃ¥ väg hem gick jag inom Stephan där kaffe förtärdes, as always… Boss kom och joina och det slutade med ett besök i staden där min astmamedicin inhandlas (nej, jag har inte astma, men ska hjälpa mig andas nu när jag är kass i bröstet) och givetvis fick vÃ¥rt älskade Systembolag finbesök. Jag köpte öl till bÃ¥de Boss och Stephan mot att de städade mion lägenhet. Och hej, vad de städade. Känner mig inte riktigt hemma i mitt nya sterila hem. Eller jooo, sÃ¥klart jag gör, men hittar dock inte sÃ¥ mycket, killarna har städat undan det mesta av mina grejer…
Sen kom min bror och hans sambo!!!! Sjukt kul, de har aldrig varit och hälsat på mig här förut. Vi gick ut och åt innan de stackarna fick följa med på fest med mina älskade idioter till vänner. De verkade ha roligt, men var trötta så de skippade utgången till förmån för sömn. Jag partade vidare och hade en enormt bra kväll.
Idag var jag Karlstadguide, kanske den sämsta någonsin, men roligt hade vi. Och shopping det blev. När de kört hem mot Malmö, så blev det att byta kläder och gå på överraskningsmiddag för Karin som flyttar till Kalix på onsdag. Trist att hon flyttar från oss, men roligt för henne med jobb.
Nej, ska fortsätta packa eller sova nu. För imorgon bär det av mot underbara Skåneland!!
Ska titta på Unga mödrar nu, får mig alltid på bättre humör. Det är något speciellt att se tonåringar hamna i problem. Splittrade familjer vid 19-års ålder, inga pengar, gravida som röker, kassa pojkvänner som bråkar osv. Det får mig alltid att trivas lite bättre med mitt liv. Nu är jag dock inte missnöjd med livet just nu, mest omständigheter runtomkring. Men alltid värt ett försök.
Efter nästan Ã¥tta timmar och tvÃ¥ telefonsamtal frÃ¥n mig, sÃ¥ ringde äntligen min läkare upp. ”Men oj, det mÃ¥ste ju kollas upp. Du fÃ¥r komma in imorgon klockan tio”. Var det svÃ¥rt för sköterskan att ge mig en tid direkt i morse, eller ville hon bara jävlas lite med mig?! HÃ¥lla mig lite pÃ¥ sträckbänken, lÃ¥ta mig vÃ¥das lite. Kanske är sÃ¥ att även hon njuter av andras trÃ¥kigheter. Synd att jag inte lade hennes namn pÃ¥ minnet.
Det är sant. Jag vaknade glad och full av energi, massor att fixa med idag, en bra vecka att se fram emot. SÃ¥ säger landstinget att de ska ringa upp. Det har gÃ¥tt fem timmar och de har inte ringt. SÃ¥ jag ringde tillbaka, fick svar att de har jättemycket att göra sÃ¥ de har inte haft tid. Först blir jag nekad en tid under dagen, med ett löfte att läkaren ska ringa, sen har de inte tid att ringa. När jag Ã¥terigen pÃ¥pekar att jag har ont i bröstet och det är tungt att andas, sÃ¥ säger hon ungefär ”jaa, jag förstÃ¥r att det är jobbigt, men vi har inte haft tid”. Hon säger det i en lilla-gumman ton som mest gör mig förbannad. SÃ¥ börjar jag fundera pÃ¥ vad det är för fel pÃ¥ de människorna som faktiskt fÃ¥r komma dit och dom som faktiskt blir uppringda. De mÃ¥ste ju vara riktigt sjuka! För om jag inte fÃ¥r komma dit med svÃ¥rt att andas, som jag kan tycka känns rätt allvarligt, sÃ¥ mÃ¥ste de vara dödssjuka dom som fÃ¥r komma. Fast sen slog det mig att det kanske bara är jag som är egoistisk. Jag kan ju faktiskt andas fortfarande, fÃ¥r ringa igen när jag slutat andas, dÃ¥ kanske jag fÃ¥r komma, för jag ska inte tjata pÃ¥ dom, dom har kanske mycket att göra med alla de som är nästan döda och jag är mer nästan levande än nästan död.
Sen att folk börjar fitta med Skåne-resan i helgen gör inte direkt mitt humör bättre. Jag ser inte problemet, men är kanske lite egoistisk här med. Kan inte hjälpa att det betyder mycket för mig att mina vänner här vill hälsa på mina vänner hemma. Det är jättestort för mig, det kanske de andra inte förstår.
Insåg just att det är dumt att vakna glad, det håller inte i sig sålänge. Bättre att börja dagen där nere och jobba sig uppåt. Idag får jag minnas tillbaka till mina glada två timmar imorse.
